Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - XVII - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
337
•— Seså, Fjodor Fjodoritj, seså, sökte alla de andra lugna
majoren.
Men majoren tycktes blott ha väntat på en förmaning till
lugn för att råka i fullt raseri. På sviktande ben rusade han
mot den svettige officern.
— Säger jag oförskämdheter? Fn som är äldre än ni och har
tjänat sin tsar i tjugu år — oförskämdheter! Du din valp! väste
han, och ljudet av hans egen röst tycktes underblåsa hans raseri.
Men vi skynda oss att kasta en slöja över den sorgliga scenen.
I morgon, kanske redan i dag går envar av dessa människor
glatt och stolt döden till mötes och dör lugnt och stoiskt. Men
enda trösten i ett läge som fyller även den motsträvigaste
inbillning med fasa genom frånvaron av allt mänskligt och all utsikt
till befrielse — enda trösten är glömska, medvetandets
utplånande. I vars och ens själ finns den ädla gnista som kan
förvandla honom till en hjälte. Gnistan tröttnar på att brinna klart
— men då det avgörande ögonblicket kommer, slår den ut i full
låga och lyser över stora dåd.
XVIII.
Dagen därpå fortsatte bombardemanget med oförminskad
våldsamhet. Klockan elva på morgonen satt Volodja Kozeljtsov
i en krets av batteriofficerare, och redan något så när
hemmastadd ibland dem studerade han de nya ansiktena, gjorde sina
observationer, frågade och berättade. Artilleriofficerarnas höviska
samspråk, som hade en viss lärd anstrykning, tilltalade honom
och väckte hans aktning. Volodjas blyga, oskuldsfulla och vackra
yttre stämde återigen officerarna sympatiskt mot honom.
Den äldste officern på batteriet, en undersätsig, rödlätt
kapten, fostrad i artilleriets gamla traditioner, en damernas riddare
och en specialist i sitt vapen — åtminstone efter eget förmenande
— förhörde Volodja om hans kunskaper i artillerivetenskapen och
de nya uppfinningarna, skämtade godmodigt över hans ungdom
och hans vackra utseende och behandlade honom överhuvud med
en faderlighet som på det högsta tilltalade Volodja.
Underlöjtnant Djadenko, en ung lillrysk officer i trådsliten kappa och med
okammat hår, talade visserligen mycket högröstat, begagnade
varje tillfälle, att gallsprängt opponera sig och hade ett kantigt
sätt, men Volodja fick ändå ett intryck att han var en utmärkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
