Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 6. Nordqvists sorgmarsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och jag hörde, medan jag jagade hatten, detta skratt,
vattenplasket och dragspelet.
Då jag återkom med hatten på huvudet var hon ändå
allvarlig och reste sig upp, tittande på ett litet
armbandsur.
”Snart två”, sade hon. ”Nu måste jag tvunget gå.”
”Nå”, sporde jag, och stod framför henne allvarlig,
ja, nästan sträng i all min ståt. ”Nå, svaret?”
”Det har du väl fått”, sade hon tämligen kallt.
”Kan jag ingenting hoppas då”, undrade jag sårad.
”Betänk dig i alla fall till i morgon, så möter jag dig
utanför urmakare Wallbergs hus.”
Dagen därpå vid sextiden på eftermiddagen föll ett
starkt regn med rykande slöjor i skymningen, men vi
träffades ändå på utsatt ställe, och trots regnet gingo
vi åt parken. Det rann och flödade i ansiktet på mig,
och det smattrade på hennes gummikappa. Avrivna
blad dansade ut över järnstaketet vid en kiosk, dit vi
hunnit under tystnad.
”Nå, älskade Stina. Säg nu bara det enda
nödvändiga ordet, så kan vi återvända.”
”Ja, vädret är hemskandes”, sade hon lätt och
tanklöst.
”Sista ordet”, krävde jag dovt.
”Ja, det är ju nej, och det kan inte bli något annat.
Gud i himlen, om man hade en enda riktig vän!”
Det sista förstod jag inte, men vi återvände genast,
jag tog adjö utanför hennes port, och då jag lyfte på
hatten, rann det säkert en liter vatten från brättena.
Men mitt hjärta var som en ål, de styckat; det var i
bitar, men varje bit hoppade, och jag åjade mig
invärtes nästan hela vägen hem, och ibland kände jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
