Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 15. Fiskafänget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
— Å, sjötärnorna, se! viskade han.
Tvenne vita fåglar svävade ner i vida bågar och
trippade ut på ett par stenar vid holmens strand. De
sutto nästan intill varandra.
När Cello rörde sig i båten, viskade Pensionatskurken
på nytt:
— Stör dem inte! Se i
Det var bara tvenne vita fåglar mot en mörkgrön
grund, och de sutto invid varandra, medan solen gick
upp över en liten sjö. Det var det minsta möjliga, så
enkelt och beskedligt alltsammans, men de båda
naturdyrkare stirrade på tavlan, så länge fåglarna ännu
dröjde kvar. Snart flögo de åter med matt smällande
vingslag ut i nya bågar över vattnet, och
Pensionatskurken fortsatte att ro, tills de kommo till den utsedda
platsen; ekan lades stilla i kanten till en ljusgrön vass,
och fiskarna maskade på sina krokar och kastade ut.
När detta var gjort, framtog Pensionatskurken en
liten läderplunta och hällde i dess till dricksglas
inrättade kork av nickel en konjak, vilken han räckte
åt Cello, som med artig min mottog ynnestbeviset.
Drycken blev som till en mask, hoplänkad av milda
solskensglöder, och denna mask ormade sig vänligt ned
i hans inre. Sedan stinsen utfört samma betydelsefulla
ceremoni för egen räkning, sköljt bägaren med ett
plask i vattnet, vilket råkade i svallning som en
upprörd ocean strax invid ekan, log han hult mot solen,
mot kamraten och mot sjön och grönskan
runtomkring. Han hade avlägsnat glasögonsskärpan från
anletet, och blickens uttryck var av en mild höghet.
Hastigt drog han upp sitt spö och en fet abborre
sprattlade på kroken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
