- Project Runeberg -  Kvartetten, som sprängdes /
252

(1942) [MARC] Author: Birger Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 23. Bland höga hattar och svarta flor smög en amorin...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

252

nören hade ett plirande leende i sitt ansikte, som om
han varit på väg att ordna en liten angenäm
överraskning åt någon. Detta nytra gubbansikte tillhörde
icke en känslolös person, bara en van yrkesman, men
när Julius brukade komma knogande på sina svarta
sorgestavar, vars slöjor fläktade omkring hans röda
kinder, när han gav tysta order till bärarna att lyfta
kistan från katafalken, kunde man få ett mystiskt
intryck av att Julius, som varit med vid så många
sorgeakter, sett så många bleka kinder och så många blanka
tårar falla, visste någonting särskilt om döden, det de
sörjande icke ännu hade reda på. Det var som om
han behandlat döden såsom en gammal skolkamrat,
för länge sedan genomskådad av det nytert plirande
ögat.

Julius sög i dag på en cigarrstump och bar tätt
tryckta intill sig de tvenne florbehängda stavarna. Han
hälsade de svartklädda herrarna med ett artigt honnör
av det stora, illa hanterade snickarpekfingret mot
hattbrättet, myste och blinkade samt gick in i kapellet.
Här ställde han stilla stavarna ifrån sig och lade
varsamt ett av kransbanden tillrätta, stövlade upp på den
lilla estraden, vars skrank dolde en orgel, och tände
sakta i tvenne kandelabrar några ljus, som kastade ett
fladdrande och tveksamt sken över Kristusbilden och
tycktes göra dess vita mantel rörlig; det föreföll som
om vecken fladdrat för ett vinddrag utifrån. Härefter
gick Julius åter ut i det matta solskenet, pejlande
omgivningen med sina smala ögonsprickor. När han då
upptäckte Kurirens herr Erlandsson, som nalkades
med dröjande steg, förstod Julius, att han icke så länge
behövde vänta på begravningsföljet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:43:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kvartspr/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free