Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - 46. Dorothy Buffertons tvekamp med sin fader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
515
Men kan jag märka
att man vill verka
uppå mitt hjärta, all lust försvann I
Som du kan märka
är jag en lärka,
som sjunger fritt uti solen grann.
När fabrikören hade slutat läsningen, klappade han
flickan på skuldran, och med ett nytt uttryck i ögat
— det var den gamle gesällens öga, sådant det glänste
i visornas och rumleriets dagar — frågade han:
— Har du någon ton till den?
— Nej, svarade Märta, fortfarande mycket generad.
Och jag hade inte fått det färdigt heller.
— Jaså I Nå ... Ajö, min lilla tös, avslutade fabrikör
Åvik samtalet, medan hans tankar svävade långt borta.
Vi får talas mera vid sedan.
Medan Märta hörde, hur hennes fader stövlade ner
i trappan, stod hon en stund alldeles orörlig men brast
slutligen i gråt, fastän hon icke riktigt visste, varför
den kom. När hon omsider torkat sina tårar, smög hon
ned för att kalla på trotjänarinnan Alma. Hon knackade
på dörren till serveringsrummet och bad Alma, som
öppnade, att följa med upp. Inkomna i Märta Åviks
rum, satte de sig mitt emot varandra, varefter flickan
bröt ut:
— Jag är ledsen, Alma. Mycket, mycket ledsen. Jag
har ingen i hela vida världen, som förstår mig. Jag vill
inte göra mina föräldrar emot, men jag kan inte gifta
mig med den, som de ha utsett åt mig. Det är omöjligt,
omöjligt! Jag kan det inte I
Alma lyssnade en stund till flickans utbrott, där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
