Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - 47. Fröken Hanna Tornejs hemliga mottagningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
519
ringen; men så särdeles lång sträcka ytterligare hade
de dock icke gått, förrän den längre av de båda
plötsligt stannade och pekade på ett envåningshus, försett
med en liten överbyggnad. Kring detta hus syntes några
nakna fruktträd, och ett stort hönshusgaller glindrade
vid sidan av gården.
— Här, sade hon viskande.
— Nej, jag stannar och väntar, yttrade den lilla
oroligt.
— Ah, prat, gå du bara med! Hon äter väl inte upp
folk levande heller.
— Nej, nej! Men jag, fortsatte den lilla, jag vågar
inte. Usch, om hon säger något om en likkista eller
om att en stackare skall dö. Eller att jag skall bli klen
och komma på ett stort hus, där det är mycket
folkrörelse. Jag känner till det där. jag! Minnie höll på att
bli ihjälskrämd av en sådan där en gång.
— Sa den kvinnan, som Minnie gick till, något om
en likkista då?
— Nej, inte till henne. Men hon sa något om ett
stort hus med stor folkrörelse i, dit Minnie skulle
komma, svarade miniatyrdamen viskande.
— Nå kom hon till det stora huset, Kalle lilla?
— Ja, visst! Hon fick ju ont för blindtarmen sedan.
De tog bort den på lasarettet.
Den långa flickan började nu att tala med en mjuk
och inställsam röst.
— Är jag rädd, då? Varför skulle inte jag vara lika
rädd?
— A, du är nog rädd, Märta, men du visar det inte.
Men jag visar att jag är rädd. Det skäms jag inte för.
— Barn lilla, skynda på! Man fryser ju ihjäl. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
