Lantmannens uppslagsbok / 117 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bevattning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den nedersta avdelningen, och sedan det här
nått lagom höjd, stänges dammluckan och
därefter fyllas i tur och ordning ovanför
liggande avdelningar till lämpligt vattendjup.

2. Översilning. Vatten får från ett
ovanför varande tillflöde sila i ett tunt lager
över sluttande mark. För dylika anläggningar,
vilka användes blott som äng, fordras således
ett vattentillopp ovanför den mark, som skall
bevattnas, samt att denna har lämplig lutning,
helst ej starkare än 1:10 eller högst 1:5 samt
ej mindre än 1:40. Från tilloppskanalen
fördelas vattnet genom
fördelningsrännor (fig. b) till silängens olika delar och inledes
där i 15—25 cm. djupa, nästan vågrätt löpande
vattningsrännor (fig. c), över vilkas
kanter det silar ner över marken, tills det når nästa
vattningsränna, i vilken det samlas för att åter
sila ut över nästa teg. Då vattenmängden
minskas under översilningen och tillika förlorar
allt mer av sitt innehåll av upplöst näring och
syre, uppfriskas det genom tilledning direkt
från fördelningsrännan till nedre
vattningsrännor, men då det silat över 4—5 tegar, är det
ej längre tjänligt och upptages då i en med
vattningsrännorna jämnlöpande
avledningsränna (fig. d), som för det till
avloppsrännan vid sidan om vattningssystemet.
Vattnets strömning från fördelnings- till
vattningsrännorna och i dessa regleras vanligen genom
torvor, som tilltäppa de senare.

Plan av siläng med naturlig hängbyggnad.

Allt efter som vattnet silar åt endast en sida
eller över vattningsrännornas båda kanter
över två motsatta plan, kallas
bevattningsanläggningen hängbyggnad eller
ryggbyggnad.

Där lämplig vattentillgång finnes och marken
i sitt naturliga skick har tillräcklig lutning,
minst 1:40, kan en naturlig
hängbyggnad anordnas utan annan förändring,
än att hinderliga ojämnheter planeras och de
till anläggningen hörande rännorna upptagas.
Om markytan ej bildar ett jämnt plan, komma
dessa rännor att få ett till synes ganska
oregelbundet förlopp. Fördelningsrännorna dragas
längs med markens sluttning, i ojämnt plan
på de högsta sträckningarna, och
vattningsrännor upptagas vanligen åt båda deras sidor
med en längd ej överstigande 20—25 m. Det
förekommer även konstgjorda
hängbygghader, i vilka markytan omformats
till ett regelbundet sluttande plan.

Då marken ej har för hängbyggnad nödigt
fall, göres silängen vanligen i form av
ryggbyggnad. Marken har så gott som aldrig
härför lämplig form utan upplägges i tegar eller
ryggar med sluttning åt båda sidor och
vattningsrännan i åslinjen. Ryggarna läggas
vanligen med markens naturliga lutning, men då
åslinjen med vattningsrännan ej får hava större
fall än 1:400 och slänterna böra luta omkring
1:20, fordras i de flesta fall mycket
kostsamma schaktningsarbeten. Dylika
anläggningar torde icke förekomma i vårt land.

3. Bevattning i fåror. I länder
med torrt klimat, såsom i Förenta staternas
västra delar, finnas storartade
bevattningsanläggningar, vid vilka vattnet tilledes i stora
kanaler, oftast från avlägsna höglänta trakter,
och användes för åkrarnas bevattning. Jorden
upplägges i drillar eller upphöjda sängar och
vattnet ledes först in i en längs fältets ena sida
med plog uppkörd fördelningsfåra och från
denna ut i fårorna mellan drillarna eller tegarna.
På liknande sätt användes kloakvattnet från
en del större städer till bevattning av åkrar
och trädgårdar. Dylika anläggningar
förekomma ej i Sverige. Något liknande är dock den
för mossodlingar föreslagna och undantagsvis
även använda fuktningen av jorden, som
åstadkommes genom vattnets uppdämning i de
öppna dikena.

4. Ventilvattning kallas ett i
Danmark uppfunnet bevattningssystem bestående
i en underjordisk rörledning,från vilken vattnet
pressas ut i jorden, som därigenom fuktas
nedifrån. Huvudledningen, som lägges längs med
markens lutning, är på regelbundna avstånd
utgrenad med sidorör, och vid vart annat eller
tredje sidorör försedd med en ventil, som
uppifrån markytan kan avstängas, så att vattnet
tryckes ut i jorden. Sedan jorden fuktats,
öppnas alla ventilerna, så att det överflödiga
vattnet kan avrinna. Systemet finnes ej
använt i Sverige.

5. Regnbevattning. I nordöstra
Tyskland har under senaste tid bevattning av
odlade fält utförts på det sättet, att vatten från
en högre liggande behållare genom rörledningar
ledes ut på fältet, där det från vattenposter
ledes till flyttbara bevattningsvagnar, från
vilka det genom vattnets tryck utpressas som
ett regn över fältet. Genom denna
bevattning kan man sålunda, när så behöves, förse
växterna med vatten i samma form som
nederbörden: Trots anläggningarnas kostbarhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>