Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bindväv - Binjurar - Binnikemaskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bindväv. Man brukar till en gemensam
grupp, bindesubstanser i vidsträckt bemärkelse,
sammanföra vissa av djurkroppens vävnader,
som för densamma spela den passiva rollen
av stödjande, sammanbindande eller utfyllande
byggnadsmaterial. Härtill räknas ben, brosk
(se d. o.) och b. i trängre bemärkelse. Den
sistnämnda visar med hänsyn till den mindre eller
större regelbundenheten i finare byggnad
(struktur) två huvudtyper: »formlös» (t. ex.
den luckra b. under huden, mellan musklerna
etc.) och »formad» b. (»fibrös» vävnad, ss.
senor, ledband och senhinnor). — B. innehåller
förhållandevis fåtaliga celler, av olika typer
och ordnade mer eller mindre regelbundet allt
efter vävnadens art. I dess »grundsubstans»,
vars huvudbeståndsdel är en slemliknande
äggvitekropp (»senmukoid»), förekomma
dessutom i regel rikligt med vita trådar
(»bindvävsfibrer»), som utgöras av kollagen
(limgivande ämne — se Äggviteartade ämnen),
samt i större eller mindre utsträckning gula
elastiska trådar (av elastin — se
Äggviteartade ämnen). I den »formlösa» bindväven
löpa dessa trådar i alla möjliga riktningar,
bildande ett oregelbundet nätverk. I senor
och liknande vävnader äro de däremot
ordnade regelbundet i övervägande en riktning
(senans »dragriktning») och ligga tätare
tillhopa än i den vanliga luckra bindväven. Senor
äro som bekant lätt böjliga, men föga
tänjbara och besitta en synnerligen stor hållfasthet
för dragning, vilka egenskaper göra dem
lämpade för överförande av muskelkraften till
de skelettdelar, på vilka de fästa. I nackbandet
och de små bandplattor, som förbinda kotornas
i ryggraden bågar med varandra, förekomma
så gott som uteslutande elastiska trådar, varför
denna vävnad betecknas som elastisk b. Ett nät
av bindvävstrådar utgör stommen, som stödjer
och sammanhåller de övriga vävnaderna i
kroppens organ, t. ex. spottkörtlarna, levern,
mjälten. Om, som exempelvis i lymfkörtlarna
och de s. k. Peyerska plattorna i tarmväggen,
maskorna i bindvävsnätet äro utfyllda av
hopar av vita blodkroppar (»lymfocyter»),
kallas vävnaden »lymfoid» b.; denna har
betydelse bl. a. som bildningsställe för vita
blodkroppar. I den luckra bindväven förekomma
ofta enstaka fettceller eller anhopningar av
sådana, uppkomna genom fettavlagring i
bindvävsceller. (Om fettvävnad jfr Fett.) *
Binjurar benämnas ett par organ, belägna
i bukhålan strax framför njurarna. De äro
helt små organ, hos de större husdjuren en
7—8 cm. långa och hälften så breda, men
försedda med jämförelsevis kraftiga blodkärl.
De äro livsviktiga organ, vilkas borttagande
följes av sänkning av blodtrycket och
kroppstemperaturen, allmän muskelsvaghet och efter
kort tid döden. De äro nämligen organ för s. k.
inre sekretion, d. v. s. de avsöndra ämnen, som
ej i likhet med förhållandet hos de egentliga
körtlarna bortgå genom en utförsgång, utan
givas direkt till blodet och med detta föras till
andra organ för att där utöva sin verkan.
Binjurarnas viktigaste avsöndringsprodukt är
adrenalin (metylaminoetanolpyrokatekin,
jfr Aminoföreningar, Aminer), som alstras i
märgen och vars verkan i främsta rummet
berör blodkärlssystemet. Adrenalinet
åstadkommer nämligen en sammandragning av de
finare artärerna (pulsådrorna), varigenom
kärlsystemets rymd minskas och blodtrycket stiger.
Man antar, att binjurarna genom att ständigt
avgiva små mängder adrenalin bidraga till
reglering av blodtrycket. Genom
sinnesrörelser, rädsla, vrede etc. kan över det sympatiska
nervsystemet en retning av binjurarna till
stegrad adrenalinproduktion åstadkommas,
varigenom en stegring av blodtrycket och en
väsentlig ökning av kroppens
prestationsförmåga åstadkommas — faktorer av stor
betydelse i djurens kamp för tillvaron. En
insprutning av adrenalin på ett djur
åstadkommer en stegring av blodets sockerhalt genom
en ökad upplösning av i levern avlagrat
glykogen (se d. o. och Lever), varför man
tillskriver binjurarna betydelse även för
kolhydratomsättningen. Denna fråga är dock
icke ännu fullt utredd. Dessutom har man ansett
binjurarna vara av betydelse för förstörande
av vid ämnesomsättningen (muskelarbetet)
bildade skadliga produkter. Adrenalinet har
som läkemedel användning för ökande av
lokala bedövningsmedels verkan, i det att det
genom den lokala kärlsammandragningen
fördröjer bortförandet av bedövningsmedlet med
blodströmmen (se Narkotiska medel).
Binnikemaskar tillhörande bandmaskarnas
grupp (Cestodes), förekomma ofta som
inälvsparasiter hos husdjuren och framkalla stundom
svåra sjukdomar. De utgöras av en mängd
till en koloni förenade platta leder
(proglottider), som genom knoppning utvecklas från
ett gemensamt huvud (scolex), försett med 2
(hos Botryocephalus) eller 4 (hos Tænia)
sugskålar och hos vissa Tænia-arter dessutom
I—flera kransar av hakar, med vilka huvudet
fästes i tarmens slemhinna. B. genomgå
utveckling i flera olika stadier, delvis hos vitt
skilda djurslag (»värdar»). Då de sista lederna
äro mogna, d. v. s. innehålla befruktade ägg,
avskiljas de undan för undan från kolonien
och avgå med träcken. Komma dylika
proglottider eller mogna ägg t. ex. med dricksvattnet
eller födan in i magen på ett för deras utveckling
lämpligt djur, utvecklas de till ett med 4—6
hakar försett embryo, som genomborrar
matsmältningskanalens vägg och bana sig väg till
olika organ, där de ombildas till en
blåsmask (Cysticercus). I varje sådan blåsmask
utbildas en eller flera knopplika bildningar,
som utgöra huvud (proscolex) till nya
bandmaskar, vilka dock icke kunna komma till
utveckling förr, än blåsmasken förtäres av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
