Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bärlina - Bärmispel - Bärodling - Bärplockningsmaskin - Böld - Böna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Deras fria längd bör icke gärna överstiga 5 m.,
emedan dimensionen eljest blir för stor. L. N. Gramén.
Bärmispel, blåhägg, Amelanchier vulgaris
Emers. (Aronia rotundifolia Pers.), till
äppelväxterna, Pomaceæ, hörande högvuxen buske
med ovala blad, klasar av vita blommor,
liknande häggens men med långsträckta kronblad
samt runda, svartblå bär. Härstammar från
södra Europas bergstrakter, odlas som
prydnadsbuske och är härdigt, o. m. i övre Norrland.
Förökas genom frö och rotskott.
Bärodling. Se Fruktodling.
Bärplockningsmaskin. För plockning av
lingon och blåbär användas skopformiga,
vanligen av bleckplåt förfärdigade
bärplockningsmaskiner, vars bågböjda botten består av en
kam av grova, trubbiga järntrådar, mellan
vars fria spetsar bärriset glider, under det att
bären avrepas och samlas i skopans bakre del.
Vid riklig bärtillgång medhann vid försök en
van person att plocka 1 liter blåbär på 5—10
minuter, och visade sig, att ingen märkbar
skada tillfogades bärväxterna. (Se Lantbr,
akad. tidskr. 1913. sid. 569, 1918, sid. 62.)
Böld. Se Bulnad.
Böna betecknar dels i folkspråket i
allmänhet större frön av baljväxter, dels särskilt de
två nedan nämnda släktena.
1. Trädgårdsbönor, Phaseolus,
örter med spetsen av blomkölen och däri
inneslutna ståndare och pistill snäcklikt hopvriden,
baljor långsträckta, mångfröiga, blad 1-pariga
med uddblad. Som köksväxt odlas allmänt i
södra och mellersta Sverige den från Orienten
härstammande vanliga trädgårdsbönan,
Ph. vulgaris L., med parvisa vita
(stundom gulaktiga eller rödletta) blommor och
glatta baljor, samt mindre allmänt (även som
prydnadsblommor) den sydamerikanska
rosenbönan, Ph. multiflorus W., som har
mångblommiga klasar med vanligen röd-vit-
brokiga eller helröda (Ph. coccineus L.)
blommor och sträva, skärformigt böjda baljor med
större, platta frön.
Särskilt den förra arten odlas i ett flertal
varieteter och sorter, vilka (utan skarp
begränsning) betecknas med följande gruppnamn:
störbönor högvuxna, slingrande med
vindning motsols; kryp-, busk- eller
dvärgbönor, lågvuxna, ej klängande;
sorter, vars baljor i utvuxet tillstånd äro sega,
och av vilka därför blott fröna ätas, kallas
spritbönor eller efter den vanligaste
fröfärgen bruna bönor; bland dem, vilka
som utvuxna hava möra baljor, som användas
hela i hushållet, skiljer man mellan
vaxbönor med gula baljor, brytbönor
(haricots verts) med runda, gröna baljor samt
skärbönor ävenså med gröna men grova,
breda baljor. Mindre vanliga äro
pärlbönor med tunna baljor, i vilka fröna synas som
pärlor på ett band, samt sparrisbönor
med helt runda baljor. Skärbönor kallas ofta
»turska» (turkiska) bönor, vilket namn från
början användes blott för rosenbönan. Av
vardera av dessa slag finnas olika sorter med
olika färg (oerhört växlande) och form på fröna,
olika tidig utveckling m. m. Alla
trädgårdsbönor fordra för god och full utveckling en
bördig, lätt, mullblandad och helst ler- och
kalkhaltig, djup, väl torrlagd matjord i soligt, varmt
läge. Sådden sker vanligen direkt på kalljord
i slutet av maj (Bedas dag 27/5, av gammalt
bönsåningsdag). Även brukas att uppdraga
plantor i bänk för att utplanteras, sedan värsta
faran för nattfrost är över. Krypbönor sås i
rader, störbönor vanligen i krets kring på
60 cm. inbördes avstånd stående störar med
3—4 plantor kring varje stör. Fröodling av
trädgårdsbönor lönar sig egentligen blott i
sydligaste trakter och av tidigt mogna sorter
(»bruna» bönor), knappt av störbönor.
Baljorna skadas stundom svårt av fläcksjuka (se
d. o.).
2. Åkerböna, bond-b., häst-b.,
sprit-b., välsk b., Vicia Faba L., är
högvuxen, med styv stjälk, 2—3-pariga blad
utan uddblad, svart-vit-brokiga blommor i
bladvecken samt tjocka baljor med stora, flata
eller mer rundade frön. 1,000 frön väga 1,200
—2,400 gr., 1 hl. omkring 80 kg. Denna i
Europas och i s.v. Asiens kusttrakter inhemska
art odlades redan i förhistorisk tid och
förekommer i åtskilliga sorter, varav de med stora,
vanligen flata frön (bondbönor) huvudsakligen
odlas i trädgårdar, under det på åker till
kreatursfoder odlas sorter med rundade, smärre
frön (hästbönor). Dessa senare odlas i Sverige
huvudsakligen i Bohuslän och hava på senare
år upptagit omkring 2,500 ha åker.
Bondbönor odlas allmänt i trädgårdar i s. och mell.
Sverige. Vanligaste sorter ha varit stora
holländska (ex. Haarlem) och engelska (ex.
Windsor, vita och gröna) samt sedan
världskrigskrisen Bohusläns åkerbönor (»B. delikatess»).
— Denna art går bäst till på lerjord och kräver
rik stallgödsling. De radsås med 30—60 cm.
radavstånd, myllas 5—10 cm. djupt (sättas
även i öppen plogfåra); utsädesmängd 150—
200 kg. per ha. I Bohuslän odlas de även i
blandning med gråärter och havre, som de
uppbära väl. Böra helst hackrensas mellan
raderna. Skördas, då de nedersta baljorna
börja svartna, och böra, då de torka långsamt,
upphängas eller uppställas i små kärvar.
Skörden uppgår vanligen till 15—20 dt. per
ha men i trädgård till betydligt mer;
halmskörden är 2—2 1/2 gånger större än
kärnskörden. — Fröna äro ett utmärkt kraftfoder med
omkr. 20 % smältbar äggvita, 5 % fett och 35 %
kvävefria extr. ämnen; 1 kg. motsvarar 1
f.enh. De användas mest till hästar men
kunna med fördel givas även åt övriga djur.
Halmen liknar i sammansättning och
smältbarhet ärt- och vickerhalm och ätes gärna trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
