Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byggnadsvirke - Bynke - Bytteprovning - Byttgräs - Byturus - Bäcken - Bänkgård - Bär - Bärande träd - Bärben - Bärbuskar - Bärfis - Bärgning - Bärlina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undantag av sådana, som omväxlande äro
utsatta för väta och torka. Till takstolar,
takbjälkar, golv och över huvud taget till alla
invändiga arbeten är gran lämplig. Gran har
mycket hårda kvistar, vilket gör virket mindre
lämpligt till bättre snickeriarbeten. Av andra
träslag, som, om än i mindre utsträckning,
komma till användning för byggnadsändamål,
har lärkträ liknande egenskaper med fur, är
lätt, hårt och segt, angripes ej av mask samt
har stor motståndskraft mot fuktighetens
inverkan. Ek är mycket starkt, varaktigt och
mindre föränderligt än fur och gran men
betydligt svårare att bearbeta. Det ställer sig
ganska dyrt, varför det endast i undantagsfall
användes och då till sådant, där dess goda
egenskaper särskilt måste tagas i anspråk.
Om olika sortiment av b., se Sågning, Virke.
Fyrkantvirke, inbegripet bjälkar, sparrar och
ribbor sorteras med avseende på godhet uti
klasser enligt i huvudsak samma bestämmelser:
1:a klassen: sågade, fullkantiga med obetydliga
vankanter på högst 2 sidor; 2:a klassen: sågade
eller bilade med vankanter som tillsammans
icke utgöra vid varje kant mer än 1/3 av
bjälkens längd, men vankanterna få icke vara av
sådan beskaffenhet att bjälkens bärighet därav
nämnvärt minskas; 3:e klassen (utskott):
vankanter, som 2:a klassen, men dessutom tillåtas
större kvistar, vilka icke minska bärigheten,
men röta och rötkvistar få icke förekomma.
Plank och bräder sorteras uti: 1:a
klassen: fullkantiga, ett fåtal ljusa, mindre
fasta kvistar, fria från blåyta och sprickor; 2:a
klassen: fullkantiga med större, men dock
fasta kvistar, något blåyta och små torksprickor
få förekomma; 3:e klassen: vankanter till högst
1/3 av tjockleken, blåyta, större torksprickor,
men dock inga öppna sprickor, röta eller
rötkvistar; 4:e klassen (utskott): felaktigheter
tillåtna med undantag av genomgående
sprickor. I handeln förekommer sällan större
längder av något virkesslag än upp till 15 fot, 4 1/2
m., men större längder kunna vid särskild
beställning erhållas från sågverken. Jfr Sågning. L. N. Gramén.
Bynke. Se Artemisia.
Bytteprovning. Se Smörutställning.
Byttgräs. Se Älggräs.
Byturus. Se Hallonänger.
Bäcken. Se Skelett.
Bänkgård. Se Drivbänk.
Bär betecknar i allmänhet frukter, vars
fruktvägg är saftigt uppsvälld, men till sådana
räknas även i dagligt tal stenfrukter, hos vilka
fruktväggens inre del är hård, såsom körsbär,
plommon och hallon, likasom även smultron,
vilkas bärlika del är det uppsvällda fästet,
och enbär, som är en köttig kotte. Om
bärodling, se Fruktodling.
Bland vilda bär, som användas till
människoföda, äro åtskilliga av ekonomisk
betydelse som ett smakligt, hälsosamt och —
vid egen insamling — billigt tillskott till födan,
samt genom den inkomst, som deras plockning
kan bereda. Främst gäller detta lingon och
blåbär, vilka förekomma i största mängd och
allmännast i hela landets skogstrakter, men
även hjortron, björnbär, åkerbär, tranbär, nypon
och enbär. Endast lingon hava varit föremål
för någon större export, som uppgått till 3—4
millioner kg. per år. För tillvaratagande av
skogsbär och deras konservering genom
torkning har huvudsakligen genom Svenska
medicinalväxtföreningens försorg ett fyrtiotal
torkhus anlagts i landets skogstrakter och blivit
centralhärdar för skogsbärs insamling och
bringande i handeln. Vid torkning åtgå
omkring 7 kg. friska bär till 1 kg. torkade. (Litt.:
Lantbr.ak. tidskr. 1916, sid. 264.) För
bärplockning i större skala användes
bärplockningsmaskiner (se d. o.). Bärplockning är enligt
gammal hävd fri även utan markägarens
tilllåtelse.
B., liksom övriga ätbara frukter, innehålla
liten mängd näring, i det att deras vattenhalt
vanligen är omkring 90 %. Men de fasta
beståndsdelarna äro till största delen lättsmälta.
Största mängden av dessa är socker,
huvudsakligen en blandning av druv- och fruktsocker
(invertsocker), varav halten växlar 4—10 %.
Skalen, som utgöras av cellulosa och
pentosaner, äro till största delen osmältbara för
människan men kunna tillgodogöras av växtätande
husdjur. (Se Kolhydrat, Cellulosa.) De
organiska syrorna, varav halten plägar vara o. 2—3%
hava ett lägre näringsvärde än kolhydraten,
men äro genom sin smak ägnade att
befordra födans smältning. Askbeståndsdelarna,
0.2—1 %, anses även som viktiga
beståndsdelar av näringen. Bärens hälsosamma
inverkan ökas genom deras halt av C-vitaminer
(se d. o.).
Bärande träd. Härtill räknas enl.
Byggningabalkens 13 kap. ek, bok, apel och oxel.
Dessa trädslag voro fordom ställda under
lagens särskilda skydd. Detta skydd är numera
inskränkt till ek och bok och gäller endast å
viss kronojord, å jord, varav frälseränta utgår,
samt å häradsallmänning. E. T.
Bärben. Se Bäcken, Skelett.
Bärbuskar. Se Bär, Fruktodling.
Bärfis. Se Stinkfly.
Bärgning. Se Sädesbärgning.
Bärlina. Då bjälklagens bärvidd är stor,
måste golvbjälkarna på erforderliga ställen
understödas av bärbjälkar eller bärlinor.
Härtill användes grövre bjälkar av god
beskaffenhet. Dessa kunna förstärkas genom
sammanlaxning eller fördymling av två stockar, vilka
läggas över varandra och sammanhållas medelst
bultar, eller också genom å sidorna fastspikade
plankor, fästade med ekspik eller bultar. Vid
större belastningar och då det gäller större
friliggande längder, användas ofta järnbalkar.
Avståndet mellan bärlinorna tages 3—5 m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
