Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frukt - Fruktbarhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frukt. I. F. betecknar i egentlig mening
det efter befruktning mognade fruktämnet;
den består av f.-väggen och inom denna ett
l. flere frön. Sådana frukter, i vilka ingå även
andra delar, betecknas skenfrukter.
Många frukter kallas i dagligt tal frön. Så är
vanligt, då hela frukten användes som utsäde,
ss. gräsfrö, barrträds-, björk- och almfrö,
morotsfrö o. s. v. — Efter fruktskalets
beskaffenhet och fruktens förhållande i övrigt skiljer
man mellan:
A. Egentliga frukter, 1. Torra frukter:
a. Fröhus: torr f., som öppnar sig och
utsläpper fröna, som i regel äro flere. Hit höra
skidor hos korsblommiga växter
(Cruciferæ) ss. kål, senap, raps; baljor hos
baljväxter (Leguminosæ) ss. ärter, bönor, vicker,
lucern (obs. ej ärtskida); kapslar hos
lin m. fl.
b. Klyvfrukt: torr frukt, vars rum
avfalla åtskilda och oöppnade. De särskilda
delarna, som i regel innehålla vardera 1 frö,
kallas delfrukter. Ex. de flockblomstrigas
(Umbeillferæ), ss. morots-, dill-»frö»,
åkerrättikans ledade skida och seradellans ledbalja
(vilka båda dela sig på tvären). Lönnen har
vingade klyvfrukter, som kallas vingfrukt.
c. Nöt, 1-fröig frukt, som avfaller
oöppnad, ex. hasselnöt, ollon, solros- och
cikoria-»frö». Även vingade nötter kallas
vingfrukter, ex. alm-, björk-, tall-, gran-»frö».
Gräsens 1-fröiga frukter med den hinnartade
fruktväggen fastvuxen vid fröskalet, kallas
hinnfrukt.
2. Köttiga frukter:
d. Bär: fruktväggen inom hudlagret helt
och hållet saftig; ex. blåbär, lingon, krusbär,
men även gurka.
e. Stenfrukt med fruktväggens yttre
del saftig, den inre hårdnad, ex. körsbär,
plommon; hallon är en samling av stenfrukter.
B. Skenfrukter. Hit höra äpplen, päron,
rönn- och oxelbär, i vilka ingår blombotten (en
stamdel, se Blomma) och den därmed
sammanvuxna fruktväggen; nypon består av den
bägarlikt urholkade blombottnen, inom vilken
de nötlika frukterna sitta; smultron
utgöres av det rundat uppsvällda f.-fästet, på
vars yta de små, nötlika frukterna äro fästa.
II. Frukt kallas i dagligt tal särskilt de
ätliga, saftiga frukterna, i synnerhet de större
(till skillnad från bär), ss. äpple, päron,
plommon, melon m. fl. Som föda äro de högt
skattade för sin lättsmälthet, hälsosamhet och
välsmak, beroende på rikedom på druv- och
fruktsocker samt fruktsyror (äpple-, vin-, citron-,
bärnstens-syra m. fl.). Kolhydrathalten
uppgår hos äpplen och päron till omkring 10 %, i
plommon och bär till omkr. 7 %; äggvitehalten
når aldrig över 1/2 %, och fetthalten är mycket
ringa. Deras näringshalt är således ringa i
jämförelse med flertalet fodermedel, men de
äro, kanske till följd av hög halt av vitaminer
(se d. o.), en särdeles hälsosam beståndsdel av
födan. Se Bär.
Då f. blir sötare vid mognaden, beror det
delvis därpå, att sockerbildning av stärkelse
fortgår, men kanske än mer därpå, att halten
av syror, som dölja den söta smaken minskas
genom dessas förbränning vid andningen. Då
denna ökas vid högre värmegrad, blir frukten
sötare vid förvaring i varmt rum, men också
faddare i smaken, särdeles om den förvaras så
länge, att även sockret förbrukas vid
andningen.
Fruktbarhet. 1. Jords f. eller bördighet
beror av dess innehåll av växtnäring och de
omständigheter, som gynna dennas
upptagande, samt nedsättes ofta av i jorden
förekommande skadliga ämnen.
Jordens naturliga halt av växtnäring beror
av de sten- och bergarter, av vilka den
uppkommit (se Bergart), och rättar sig därför i
stort sett efter berggrundens art. Sålunda har
sydvästra Sveriges fältspatfattiga
järngneisområde likasom de västra fjälltrakterna, där
berggrunden utgöres av kvartsiter,
glimmerskiffer och sandsten, magrare jord än sydöstra
Sveriges fältspatrika granittrakter och i
synnerhet de spridda grönstensstråken och
märgelområdena (se Märgel). Emedan jordens
stenartade delar erbjuda större yta åt den
upplösande markvätskan samt bättre absorbera
växtnäring och kvarhålla fuktigheten, ju finare
fördelade de äro, stiger jordens f. med halten av
finjord. Därför har sand i allmänhet låg f. och
lägre ju grövre den är, under det att lerhalt i
regel ökar bördigheten. Torv- och mullämnen
giva jorden en högre kvävehalt, befordra genom
vid de organiska ämnenas sönderdelning bildad
kolsyra och mullsyror
mineralbeståndsdelarnas vittring, gynna bakterielivet i jorden och
förbättra jordens fuktighets- och
värmeförhållanden (se Jord) och höja därför i allmänhet
jordens f. Denna beror även i hög grad på
jordens fysikaliska egenskaper, särdeles dess
fuktighets- och värmeförhållanden. Se Jord.
Emedan var och en särskild av jordens
blandningsdelar i ett eller annat avseende har i något
avseende ogynnsamma fysikaliska egenskaper,
äro ensidigt sammansatta jordarter i allmänhet
mindre bördiga än sådana, som utgöra en
allsidig blandning av dem, och jordens f. ökas
därför varaktigt genom jordblandning (se d. o.
och Jordförbättring). Likaså genom dikning
(se d. o.), som giver jorden en gynnsam grad av
fuktighet. Mer övergående höjes jordens f.
genom gödsling (se d. o.) H. J. Dft.
2. F. hos fruktträd växlar i hög
grad för olika sorter och för samma sort från
år till år. Ringa f. eller rent av ofruktsamhet
kan visa sig genom att inga eller blott få
blommor utbildas. Varje växtart fordrar en viss
tids utveckling, innan fruktsättning börjar;
denna tid är olika hos olika sorter av fruktträd.
Sålunda börja Oranie, Charlamowsky,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
