Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fruktodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den viktig, om jorden är rik på kvävenäring,
som mer påverkar den vegetativa tillväxten
av stam och blad än utbildning av blom och
frukt. Svagare solbelysning betyder mindre
stärkelsebildning samt, särskilt vid rik tillgång
på kvävenäring, att skotten bliva frodiga,
föga förvedade och därför mindre
vinter-mogna.. Till följd av att de vegetativa
skotten fortsätta att växa ännu sent, avsattes
blott ringa mängd reservnäring för nästa års
blomning. Solbelysningen bör träffa alla
bladen; det är därför önskvärt, att kronan ej är
för tät, vilket bör beaktas vid beskärningen.
Rik fuktighet på försommaren befordrar
tillväxten, men på eftersommaren föranleder
fortfarande fuktighet, att tillväxten
fortsätter, så att skotten ej hinna mogna samt
reserv-näringsförrådet och blomningen följande år
bliva ringa. En torrare eftersommar kommer
tillväxten att avslutas, så att den assimilerade
näringen kan avsättas för nästa års blomning
och fruktsättning. Stark torka under större
delen av sommaren innebär dels ringa
vattentillgång, dels minskad salpeterbildning i
jorden, samt har därför till följd såväl liten
tillväxt som mindre avsättning av reservnäring
med därav beroende mindre blom- och
fruktbildning. Även överflödig väta i jorden, vilken
hindrar rotandningen, försvagar tillväxt och
blomning. Om vattenupptagningen inskränkes,
såsom förhållandet blir vid beskärning,
likasom då trädet lider av kräfta, minskas också
tillväxten och tager då mindre del av den
bildade näringen, som till större del blir att tillgå
för blomningen, vilken till följd därav blir
rikare.
J ordmån. Fruktträdsodlingens
utbredning och olika omfattning i landets skilda
delar (se ovan) visar tydligt, att denna finner
de gynnsammaste villkoren på kalkhaltig
varm, något lättare jord, d. v. s. en sådan, där
omsättningarna och bildningen av löslig näring
är livlig. Styv lera och torr, kalkfattig sand
äro icke lämpliga för 1, ej heller torv- och
mull-jord, vars förhållandevis stora halt av kväve,
såsom ovan nämnts, icke gynnar blomning
och fruktsättning.
Näringstillgång. En rik tillgång på
näring är en förutsättning för fortfarande rik
fruktbildning. En gräsmatta, som upptager
mycket växtnäring och särskilt den i matjorden
bildade salpetern, inverkar därför nedsättande
på fruktskördarna. För att erhålla jämna, rika
skördar är en lämplig gödsling önskvärd.
Kväverik gödsel, såsom stark kreaturs- eller
salpetergödsling, gynnar stam- och
bladtillväxten på blomningens bekostnad.
Kalirikedom åter befordrar bildningen av stärkelse,
som avsattes till reservnäring för blomningen.
Den kalirika lerjorden är därför fördelaktig,
mulljorden, som är kväverik men fattig på
mineralämnen, däremot mindre gynnsam för
f. För gödsling av fruktträd användes, jämte
mindre mängder nötkreatursgödsel,
konstgödsel av samma slag som vid åkerbruket, men,
för bekvämlighets skull, ofta även för
ändamålet avsedd biandgödsel, s. k.
trädgårdsgödsel, plantagen m. fl. Litt.: O. Eneroth,
Handbok i pomologi, ny uppl. omarb. av Alexandra.
Smirnoff, 1896—1902. R. Abelin, Om frukt
och fruktodling, 2:a uppl. 1906. G. Lind.
Fruktodling på kalljord, 3*.e uppl. 1920.
H. J. Dft.
Odlingen. Av frukt- och bärslag odlas
i Sverige företrädesvis äpplen, päron, körsbär,
plommon, krusbär, vinbär, hallon och
jordgubbar, på enstaka platser i södra Sverige
björnhallon, hasselnötter, persikor, aprikoser,
svarta mullbär, vinrankan, äkta kastanjer och
äkta valnötter. De sistnämnda äro dock för
vårt land av ganska underordnad betydelse.
F. kan med någon större framgång bedrivas
endast i Göta- och Svealand. I Norrland odlas
fruktträd endast i kusttrakterna upp till
Piteå. Någon större ekonomisk betydelse har
icke den norrländska fruktodlingen.
Läge och jordmån. För att trivas
väl fordra fruktträden en varmt belägen, mot
nordliga vindar skyddad växtplats samt djup,
myllrik, helst kalkblandad jordmån. I
närheten av större vatten lyckas fruktodlingen
bäst, under förutsättning likväl, att jorden är
tillräckligt djup och i övrigt av bästa beskaf^
fenhet. Fruktträden ställa i stort sett samma
fordringar på jordmånens bördighet och
växtplats som vetet.
Skydd. I de trakter i södra Sverige, där
f. är mera allmän, odlas fruktträden flerstädes
utan skydd av häckar eller stängsel. Uppåt
landet äro dylika skyddsanordningar
nödvändiga, bl. a. för att man skall få ha frukten i
fred för människor.
Planteringstid. Plantering av
fruktträd sker under den tid träden äro i vila, d. v. s.
från oktober månad, då löven börja falla av,
tills fram i april, maj, då träden åter börja
växa. Är marken ofrusen och råder i övrigt
lämplig väderlek, kan planteringen försiggå
under hela denna tid. Fryser jorden till,
är plantering utesluten, tills jorden åter tinar
upp och upptorkar så mycket, att den reder
sig. I Norrland och vissa delar av Svealand
kan plantering merendels icke företagas annat
än om våren, enär marken i dessa trakter ofta
fryser till, innan de för plantering avsedda
träden hunnit avlövas.
Trädens beskaffenhet. Fristående
träd böra vara förädlade vid jordytan, vid
planteringen ha ettårig krona bestående av
topp-skott samt minst tre allsidigt utåtriktade och
ej alltför korta sidogrenar. Stamhöjden, d. v. s.
kronans höjd över marken för stamträd
(högstammiga), bör vara 80—100 cm. och för
låg-stammiga och dvärgträd omkring 40 cm.
Trädformer. Stamträd, vilka
uppdragas på kärnstammar, planteras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
