Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
med en agntransportör, som avlämnar agnar och
boss jämnt fördelade i halmmassan, samt med
en transportbana, på vilken bålarna
automatiskt skjutas fram till vagnen, stacken eller
halmladan. Självfallet äro halmpressarna så
dyra, att de ej kunna betala sig annat än vid
tröskning av stora massor säd. — Litt.:
Med-del. N:o 24 fr. Maskin- och
redskapsprovnings-anstalterna, 1916. Statens Redskabspröver,
21 Beretning, Kjöbenh. 1919.
Halmskakare. Se Tröskverk.
Halmstekel, Cephus pygmceus L., är en
liten oansenlig stekel, vars fotlösa, bakåt
tillspetsade, vita larver leva inuti strån av gräs.
Har i vårt land blott sällan anträffats, men är
utomlands känd som skadedjur bl. a. på
sädesslagen. A. T—n.
Hals kallas hos husdjuren den del, som ligger
mellan huvudet och bogpartiet samt har till
underlag halskotorna, nackbandet och
dithörande muskler. Halsens övre rand kallas
h a 1 s k a m (hos hästen m a n k a m) och
den undre struprand. Nacke kallas
den främre övre delen av halsen, som ligger
omedelbart bakom huvudet och har de två
första halskotorna till underlag. Ö r o n k ö
r-telpartiet benämnes den del, som ligger
nedanför de båda halskotorna omedelbart
bakom underkäkens bakre rand. Hos häst och
nötkreatur har halsens utseende och form en
viss betydelse vid bedömandet av deras värde
för olika ändamål. Hos ridhästar bör halsen
vara smal och tunn med väl markerade muskler,
lång nacke och rymligt öronkörtelparti samt
tämligen lågt ansatt, så att tydlig avsats bildas
vid övergången i manken, det s. k.
yxhugget eller lans märke t. Mankammen bör
vara tunn och lindrigt bågböjd och strupranden
rak och bred. Svanhals benämnes en h.,
som är lång och högt ansatt, så att den direkt
utgår från manken utan någon avsats dem
emellan och dessutom föres högt och något
bågböjd. Svanhals åtföljes ofta av en lång och
något vek rygg, och den starka resningen av
halsen gör, att ryggen lätt sänker sig och hästen
blir svankryggig. En kort och lågt ansatt h.
med konkav halskam och konvex struprand
kallas h j o r t h a 1 s, en h.-form, som oftast
förekommer hos hästar tillhörande den
kir-gisiska rasgruppen. Nacken är då också kort
och öronkörtelpartiet fyllt, så att hästen ej kan
få ned huvudet i den önskade vertikala
riktningen, då halsen är rest, utan för det nästan
horisontellt eller »sticker med nosen» samt
därigenom blir mer svårstyrd, än då tyglarna verka
vinkelrätt mot käkarna, såsom då huvudet
har vertikal ställning. Hos vagnshästar bör
halsen vara högt ansatt samt helst något längre
och grövre än hos ridhästar. Hos arbetshästen
bör halsen vara bred och tjock, då framdelen
därigenom blir tyngre och hästen kan »lägga
mera vikt i selen». En allt för bred h. med
starkt utvecklad mankam kallas s päckbals
eller, om mankammen faller över åt ena sidan,,
hanghals.
Även hos nötkreaturen växla halsens form
och utseende betydligt hos olika typer och
raser. Hos utpräglade mjölkdjur är den lång
och tunn med tunn och oftast något konkav
halskam, då däremot en kort och bred h. med
köttig, avrundad halskam och jämn övergång
i manken och bogarna är utmärkande för göd^
typen (se Gödning). Även hos fåren, där en
utpräglad gödtyp vanligen är önskvärd, bör halsen
vara kort och rak med bred nacke och köttig
halskam. En lång och smal, S-formigt böjd
h. är ett vanligt fel hos de oförädlade
lantfå-ren. E. N—m.
Halsinflammation är en inflammation i
svalget, vanligen åtföljd av katarr i
struphuvudets och näsans slemhinna. Sjukdomen förer
kommer oftast hos häst och svin och
kännetecknas av ansvällning och ömhet i
svalgtrakten, svårighet att svälja (salivflytning, vatten
och foderpartiklar komma vid svällningen ut
genom näsan), flytningar från näsborrarna av
ett var blandat, ofta även med foderpartiklar
bemängt slem, torr, hård hosta och ofta även
feber. Vanligen är förloppet godartat, men
sjukdomen kan stundom kompliceras genom
uppkomsten av bölder i svalget, som kunna
öppna sig inåt, så att var eller, på grund av den
försvårade svalningen, även foderpartiklar
komma ned i lungorna och förorsaka lungbrand,
Genom stark ansvällning av struphuvudets
slemhinna kan även andningen försvåras, vilket
särskilt brukar inträffa hos svin: andningen blir
då väsande, huvudet hålles stelt, frambenen
utspärrade, och djuret får ett ängsligt uttryck i
blicken. Behandlingen består i anläggande av ett
våtvärmande omslag på så sätt, att strupgången
och trakten bakom underkäksgrenen
(öronkörtelpartiet) fylles med i Burows lösning
fuktade blånor, som sedan täckas med ett
fyrkantigt stycke vaxduk eller vaxtaft (omkr,
1/2 m. i kvadrat för häst) och därutanpå torr
vadd samt ytterst ett stycke filt eller fårskinn,
som med breda band eller remmar fastbindes
omkring halsen och i grimman eller över nosen.
Man tillser, att kanterna sluta så tätt till som
möjligt. För övrigt sörjes för frisk luft, mjukt,
saftigt foder (grönfoder, rotfrukter,
socker-snitsel, klivälling) och ständig tillgång till
rent, friskt vatten, som för hästar bör sättas i
krubban, då de ha svårare att svälja med
sänkt huvud. Ingivning av medicin bör undr
vikas på grund av den försvårade svälj ningen,
då medicinen eljes lätt kommer i luftstrupem
E. N—m.
Halskotor. Se Skelett.
Halsrem, h a 1 s r i n g. Se Grimma.
Haltica. Se Jordloppa.
Halvblod. Ordet användes ofta mindre
riktigt (jfr Fullblod) för att beteckna i
allmänhet avkomma av ett renrasigt djur och ett djur
av annan ras eller rasblandning, särskilt kors-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
