Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolloider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634
och kroppsarbetaren i kolningsdistrikten
framgår av uppgiften, att årligen för kolningsarbete
användes omkr. 4,000,000 av skogsbrukets
20,000,000 dagsverken, trots det att k.
huvudsakligen bedrives i landets mellersta delar,
medan den i Norrland uteslutande förekommer
i närheten av järnvägarna och söderut kring
där förefintliga enstaka järnverk. Järnverken
förbruka den ojämförligt största delen av
landets årliga träkolstillverkning, vilken under
de senaste 30 åren uppgått till omkr. 4 1/2
millioner m3. per år (1918 4,287,406 m3.),
motsvarande en förbrukad vedmängd av omkr.
9 millioner Im3. In- och utförsel av träkol sakna
betydelse.
Material. Till k. kan användas såväl
barr- som lövträdsved ävensom avfallsved vid
sågverken (ribb, bakar) samt torrt och
röt-skadat virke. Löv vedskolens höga fosforhalt
nedsätter dock deras värde för en del
metallurgiska processer. Veden bör vid inresningen vara
i möjligaste mån torr och bör därför, för att
kunna kolas på hösten, vara huggen före juli
månad. Torkningen underlättas genom
syr-fällning (se d. o.) samt genom
barkning (se d. o.), vilken bör ske i form av
randbarkning. Veden upphugges i
längder om 9—11 fot för resmila och 20—24 fot för
liggmila. Den kvistas noga och upplägges i s. k.
klipp (res, kors), som vanligen läggas till
en höjd av 2 alnar eller 1 m. Som ett ordinärt
dagsverke räknas huggning av 30 klipp eller
4.5—5 fm3.
Mila består av en vedmassa, rest eller lagd
på en för ändamålet avröjd plats, kolbotten,
och försedd med en porös och någorlunda
eldfast betäckning, avsedd att förhindra luftens
fria tillträde. Anordnas veden i liggande ställ*
ning, benämnes milan 1 i g g m i 1 a. Kolbott-
Genomskärning av liggmila.
a framvägg, c bakvägg.
nen göres då rektangulär. Numera användes
oftare k. i resmila, vars ved är rest på en
cirkelrund kolbotten. Är denna horisontal,
drives milan vanligen såsom östgötamila,
men på lutande såsom värmlandsmila.
Bottnen brytes året före kolningen, helst å
torr och fast mark samt skyddad för starka
vindar; den kan användas för ett flertal års
kolningar. Lämpligt täckningsmaterial samt
vatten bör finnas i närheten. Gamla bottnar
äro oftast att föredraga på grund av den genom
upprepad k. bildade brand- eller t j ä
r-skorpan, som gör bottnen tät. Milans
betäckning utgöres avs. k. stybbe (stybb),
som består av ler- eller myllblandad sandjord
eller fint morängrus. Bäst är förut använt,
med fina kolpartiklar och tjära inmängt stybbe.
För att detta ej skall rasa ned i milan, täcker
man denna med ett lager granris eller mossa.
Genomskärning av resmila.
Vid k. av sågverksavfall användes till stybbe
oftast enbart sågspån, vanligen utan
underliggande ris- eller mosslager. Stybbet uppkastas
på resmilan till en tjocklek av 40" cm. vid foten,
10—20 cm. på sidorna och 30 cm. på kullen.
Till en resmila med 25 m. omkrets vid halva
höjden åtgå 30—35 m3. stybb. På den vanliga
resmilans sidor kvarhålles stybbebetäckningen
av en eller flera rader av b 1 o c k, d. v. s.
kluvet virke, som uppbäres av smäckra stöd,
medan man å ribbmilan måste uppsätta ett
flertal, av bräden anordnade hyllrader, som
fasthålla det tjocka lösa sågspånslagret. Å
liggmilans lodräta sidor lägges stybbet mellan
veden och en av gärdsel uppbyggd vägg, s. k.
b al kr o.
Ingörning av olika slags milor: Vid
östgötamilans ingörning uppreses å
bottnens mitt en 15 ä 20 cm. grov s. k.
bordstake av vedens längd och försedd med 3
stöttor samt 2 st. omkr. 1/2 m. från stockens
övre ände horisontalt inslagna kilar,
avsedda att utgöra stöd för tändtrumman,
vilken uppbygges av lodrätt upprest, klen och
torr ved. Vid inresningen riktas varje klamp
mot en, utmed bordstaken anbringad, lång och
smäcker riktstång. Den grövsta och
minst torra veden inreses ungefär på
milra-diens mitt. Genom att i milans centrum
använda kortare vedlängder, samt genom att
sätta klamparnas grovända nedåt, avpassar
man lutningen på milans sidor till ungefär
60° mot bottenplanet. > Sedan de yttersta
varven inrests av den torraste och klenaste veden,
avjämnar man milan upptill genom att kapa
uppstickande vedkubbar och fylla hål och
ojämnheter med korthuggen ved. Stundom
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
