Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kväsa - Kväve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kväsa, kväsved, bittersöta,
Solanum Dulcamara L., av nattskattefamiljen,
Solanaceœ, är en halvbuske med i spetsen
örtartade, slingrande grenar, bärande äggrunda,
nedtill flikade blad, violetta blomknippen och
gula bär. Växer vild i s. och mellersta Sverige.
Stjälken användes till medicin, vartill de
1—3-åriga grenarna skördas på våren före bladens
framkomst eller på senhösten. De befrias från
blad- och blomrester, skäras i bitar och torkas.
Kväve, kemiskt tecken N, är ett färg-,
lukt- och smaklöst gasformigt grundämne,
något lättare än luft (se d. o.) (eg. v. 0.976). K.
förenar sig endast med svårighet direkt med
andra ämnen och är därför icke själv
brännbart och kan icke underhålla förbränning eller
andning.
Med syre bildar k. flera föreningar,
bland vilka märkas Salpetersyrlighet,
HN02, med dess salter, nitrit, samt
salpeters yr a, HNO3, med dess salter, n
i-t r a t. Dessa senare äro viktiga såsom
växtföda och material för beredning av sprängämnen
(se Salpeter, Salpetersyra).
Med väte bildar k. ammoniak, H3N,
och ammoniumsalter (se Ammoniak).
K. ingår även i en mängd organiska ämnen,
bland vilka aminoföreningar och
äggviteartade ämnen (sed. o.) äro
de viktigaste.
K. i förening med kol bildar atomgruppen
cyan, CN, vilken ingår i en mängd tekniskt
viktiga föreningar, bland vilka märkes
cyanamid, den verksamma beståndsdelen i
gödselmedlet kalkkväve (se d. o.).
För växt- och djurlivet har k. den allra
största betydelse, i det att äggviteämnen utgöra
en nödvändig beståndsdel i varje levande cell
samt i blod och andra djurkroppens vätskor.
Åtskilliga andra kväveföreningar finnas också
i växter och djur, dels utgörande material för
bildning av äggviteämnen, dels bildade vid
dessas sönderdelning, jfr Näring.
Kväves kretslopp i naturen.
Luftkretsen är den outtömliga källa, ur vilken
fritt k. övergår till den organiska naturen för
att slutligen vid de organiska ämnenas
sönderdelning återgå till luften. Förloppet av detta
kretslopp är i stora drag följande. I luften
bildas vid elektriska urladdningar
ammoniumnitrat och ammoniumnitrit, som med
nederbörden föras till jorden. Här kunna de av
växterna tillgodogöras som näring, men de
mängder, som på detta sätt tillföras jorden,
äro så obetydliga, högst 10—12 och i vårt
klimat troligen ej över 6—8 kg. per hektar
och år, att de hava mycket ringa betydelse
för växternas näring. Däremot överföres
luftens fria k., som de högre växterna ej kunna^
direkt upptaga, i stor mängd till organiska
föreningar genom åtskilliga lågt stående växter
(gröna alger och bakterier), som leva fritt i
jorden eller i samliv (symbios) med vissa växter,
särskilt baljväxter, i knölar på dessas rötter.
Av dessa mikrober upptages kvävet och
användes till bildning av äggviteämnen, vilka
kunna tillgodogöras som näring av
värdplantan (se Baljväxtbakterier, Kvävebindning).
De sålunda bildade kvävehaltiga organiska
ämnena kunna dels i växterna, dels i
djurkroppen, för vilken de tjäna som näring, ombildas
till andra organiska föreningar. Då växt- eller
djurkroppen och de av den senare avsöndrade
uttömningarna förmultna, övergår i dem bundet
k. småningom under medverkan av bakterier
till ammoniak och nitrat, vilka åter kunna
upptagas som näring av växterna (se
Ammoniak, Salpeterbildning). Jämte detta
huvudsakliga kretslopp av kvävet förekomma andra
omsättningar, i det att salpeter-k. kan genom
bakterier dels återföras till ammoniak, dels
avskiljas i fri form och sålunda gå förlorat
för den organiska naturen. Vid förmultningen
av organiska ämnen ingår deras kvävehalt
vanligen till större delen i de torv- och
mull-artade ämnena, som äro ett övergångsskede i
sönderdelningen. Mullen och torven innehålla
därför alltid k., mull vanligen 1—4 %.
Mull-kvävet kan icke direkt tjäna de högre växterna,
som ej äro saprofyter (se d. o.), till näring och
omsättes mycket långsamt till för växterna
tillgänglig form, ammoniak och salpeter. Dessa
äro däremot mycket litet beständiga i jorden;
ammoniak övergår under den varma årstiden
fort till salpeter, och denna kan genast
upptagas av växtrötterna och löper eljest fara att
uttvättas ur jorden av genomsipprande vatten.
Härigenom kan jorden lida en betydlig
k.-förlust, särdeles då jorden ligger obevuxen,
ss. under trädan, och efter stark gödsling med
kväverik gödsel.
Jordens kväve förråd innehålles
därför huvudsakligen i dess halt av mull och
torv, och om än det vid mullens långsamma
sönderdelning till ammoniak och salpetersyra
överförda kvävet i mullrik jord kan
tillfredsställa växternas behov av detta ämne, så är
jord med mindre mullhalt alltid fattig på
tillgängligt k. och dess grödor beroende av
k.-tillförsel genom gödsling.
Kvävegödslings inverkan på
växterna visar sig företrädesvis genom
frodigare utveckling av rot, stam och blad, men den
befordrar mindre frukt- och frösättningen,
särdeles om övriga näringsämnen, i synnerhet
fosforsyra, ej finnas i fullt motsvarande mängd.
Växternas kvävehalt ökas och deras
motståndskraft mot parasitangrepp minskas. På k.-rik
jord och efter riklig k.-gödsling uppstår därför
lätt liggsäd, halmmängden blir stor, grödan
senmogen och kärnan lätt, vilka olägenheter
motverkas genom fosforsyregödsling.
Sädesgrödor lida under sådana förhållanden mycket
av rostskada. K.-gödsling behöves i allmänhet
ej för baljväxter, vilka med bakteriers hjälp
hämta k. ur luften, och kan hos dem motverka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
