Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kväve - Kvävebalans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
682
detta k.-upptagande och t. o. m. nedsätta
skördemängden (se Kvävegödsel).
Fabriksmässig beredning av
kväveföreningar. K.-föreningars
omfattande användning för åtskilliga tekniska
ändamål (sprängämnes-, färgämnes-fabrikation)
och till konstgödsel har framkallat ett flertal
numera i stor skala använda metoder för
beredning av dylika föreningar.
i. Ammoniakberedning. Stenkol
innehåller i—2 % k., varav en del vid
torrdestillation, ss. vid lysgas- och koksberedning,
övergår i ammoniak. Denna upptages i en
syra, vanligen svavelsyra, varigenom erhålles
motsvarande ammoniumsalt, t. ex. 10—12 kg.
ammoniumsulfat av 1 ton stenkol. Enligt en
annan metod upphettas stenkol i vattenånga,
varvid bildas »vattengas» (blandning av väte
och koloxid) samt ammoniak, som upptages
i syra; av 1 ton stenkol erhålles då omkring
30 kg. svavelsyrad ammoniak.
Habers ammoniaksyntes är
grundvalen till den numera mest omfattande
ammoniakframställningen. Enligt denna
metod ledes vattenånga över glödande kol, varvid,
som ovan nämnts, koloxid och väte bildas.
Koloxiden avkyles, tills den förtätas, samt
avlägsnas, eller ock syrsättes den till kolsyra, som
upptages i vatten. Det återstående fria vätet
inledes tillsammans med kväve i ugnar, där de
båda elementen under upphettning till 500—
600° C. och 150—160 atm. tryck förenas till
ammoniak.
Kalciumcyanamid. Genom stark
upphettning av bränd kalk blandad med kol
bildas kalciumkarbid: Ca + 2 C = CaC2. Detta
ämne, som användes för framställning av den
som lysgas använda acetylenen, upptager
kväve, om detta jämte vattenånga ledes
däröver, och därvid bildas vid en värmegrad av
i,ioo° C. kalciumcyanamid CaCN2. Enligt
denna av Ad. Frank och Caro uppfunna
och sedan av andra, bl. a. av svensken Fr.
Carlsson, utvecklade metod tillverkas numera
i stor utsträckning sistnämnda förening, som
fått en storartad användning till gödselmedel
(som sådant kallas det vanligen kalkkväve
eller stundom kalciumkarbid) och för
framställning av ammoniak.
Salpetersyrebildning av
ammoniak. Då ammoniak har mindre
användning än salpetersyra, så överföres en stor del
av den på ena eller andra sättet bildade
ammoniaken till den senare föreningen. Detta
sker enligt en av Ostwald först uttänkt och
sedan vidare utvecklad metod därigenom,
att ammoniaken i blandning med luft ledes
genom ett medelst elektrisk ström upphettat
fint platinanät eller över en
katalysatorblandning (järnoxid och vismutoxid) och därvid
syrsättes till salpetersyra.
Salpeterberedning av luft»
kväve. Även genom direkt oxidation 1.
förbränning av luftens kväve framställes
numera salpetersyra enligt en metod, som först
av norrmännen Birkeland och Eyde -gjordes
praktiskt användbar med ekonomisk fördel.
Enligt denna metod upphettas luft i en
elektrisk ugn till omkring 3,500°, varvid en mindre
del av luftens kväve förenas med syre till
kväveoxid, NO; denna får i särskilda kamrar
upptaga mer syre ur luft, så att kvävedioxid
NÖ2 bildas, vilken absorberas i vatten och
därvid sönderfaller till salpetersyra (HN03) och
Salpetersyrlighet (HNOz), vilken senare åter
sönderdelas till vatten, salpetersyra och
kväveoxid, som åter på samma sätt får oxideras och
sönderfalla, varigenom det bundna kvävet till
allt större del överföres till salpetersyra. Denna
bindes vid kalk, så att kalciumnitrat
(Norgesalpeter) uppstår. Denna metod ger ett så lågt
utbyte, att den med fördel kan användas
endast där stora mängder billig energi stå till
förfogande. Om dessa ämnens användning till
gödsling se Kvävegödsel.
Kvävebalans betecknar i
näringsfysiologien förhållandet mellan det med födan
upptagna och med träck, urin och mjölk
avsöndrade kvävet. Vid en jämn och tillräcklig
utfodring råder i allmänhet, jämnvikt mellan
det upptagna och avsöndrade kvävets mängd.
Om åter djuret i födan får mindre kväve, än
som kräves för kroppens behov, måste djuret
för dettas fyllande använda kroppens äggvita,
vid vilkens sönderdelning dess kvävehalt avgår
med urinen; kroppen avgiver då mer kväve, än
den mottager med födan, och kvävebalansen
säges vara negativ. Dylik k. kan inträffa även
vid fullt tillräcklig tillförsel av näring, då
denna ej innehåller mer äggvita, än som
motsvarar djurets behov av detta ämne vid hunger,
eller äggvitan i fodret ej haft sådan
sammansättning, som motsvarat detta ämnes uppgifter
vid näringsprocessen. Vid överskott av
äggvitefoder kan en del därav ansättas som
kroppsäggvita, och djuret avgiver i urinen mindre
kväve, än som motsvarar den smälta
foderäggvitan; djurets k. blir positiv. Då emellertid
fullvuxna djur, i synnerhet växtätare, blott i
jämförelsevis ringa mån kunna ansätta
äggvita, i det att kroppsvävnadernas celler ej
kunna ökas i antal utan blott tillväxa i storlek
och innehåll, så kommer den ökade
foderäggvitan till större delen att användas till alstring
av kraft, värme och fett och dess kvävehalt
att avgå med urinen. En dylik användning av
äggvitan är ej ekonomiskt fördelaktig, emedan
ju äggvita är dyrare än kolhydrat och i
förhållande till energiinnehållet även dyrare än
fett, samt dessutom en överflödig
äggvitetillförsel utan gagn medför ökad omsättning
i kroppen, framträdande genom häftigare
andning och större blodtillförsel i huden. Det är
därför önskvärt att äggvitetillförseln i fodret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
