Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Repe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
933
andra fjällväxter, ungarna även av insekter.
Liksom rapphönsen leva de i engifte, och
kullarna hålla hop över vintern för att först på
våren parvis skiljas åt. Parningen inledes med
ett slags spel. Äggen, 8—12, rostgula med
svarta fläckar, kläckas först vid eller efter
mitten av juli, men ungarna äro merendels
fullvuxna redan i mitten av augusti.
Ripa.
I vårt land finnas 2 inhemska arter:
dal-och fjällripan. Dalripan, L. lagopus L.,
är om vintern vit med svarta, vitkantade
stjärtfjädrar, om sommaren och hösten
spräcklig av svart, brunt, rostgult och vitt,
vingpennor och fötter året om vita, tuppen med
huvud, hals och bröst vackert kastanjebruna.
Tillhör egentligen fjällens björkskogsbälte
men träffas även långt nere i skogslandet,
och förekommer, ehuru sparsamt, så långt
söderut som i mellersta Dalarna och Värmland.
Fjällripan, L. mutus Montin, är något
mindre och har svagare och mindre kupig näbb
än dalripan. Vinterdräkten som hos denna,
utom att fjällripstuppen har ett svart streck
genom ögat, från näbbroten till tinningen.
Sommardräkten är ovan svart med rostgrå
teckning, höstdräkten mera stötande i askgrått.
Fjällripans hemvist är de egentliga
fjällen,-företrädesvis de mer västligt belägna, där hon
träffas i videbältet och bland de kala stenuren.
Bastarder förekomma mellan dalripa och orre,
»riporre» (se Orre), liksom även med tjäder,
»riptjäder», och järpe, »ripjärpe».
Dalripa skjutes i början av jakttiden för
stående hund, om vintern under smygjakt.
Fjällripan håller dåligt för hund, emedan
växtligheten, där hon uppehåller sig, sällan
erbjuder en tryckande fågel tillräckligt skydd.
Det största antalet döda ripor, som
vintertiden från Norrland skickas söderut, har
fångats i snaror och giller, vilka fångstmedel
fortfarande äro tillåtna i Jämtlands län ovan
skyddskogsgränsen samt i Väster- och Norr-
bottens läns lappmarker. I övrigt gäller för
jakt å ripa 1912 års jaktstadga med däri
gjorda ändringar. Till ripjakt begagnas hagel
n:r 2—3, svensk sortering. T. H—1.
Ripbär. Se Mjölon.
Ris, Oryza sativa L., är en stråsäd med
gles vippa av små, runda, vanligen av 2 små
ytteragnar (risskal) omgivna småax med 1
sammantryckt korn. R. härstammar från
Indien och har under årtusenden före Kristi
födelse varit i odling. Ostindien är
fortfarande dess förnämsta produktionsland, men
därjämte intager det mycket stort (men till
sin omfattning okänt) område i Kina och
odlas för övrigt i stor utsträckning i Japan och
andra varma delar av Ostasien, Australien,
Afrika, Nord- och Centralamerika, men i
Europa blott i mindre utsträckning i Spanien
(dit infört av araberna), Italien, Grekland och
Ungern. Den av statistiken angivna
världsskörden, vari Kinas och Afrikas (und.
Egyptens) skörd ej ingår, plägar uppgå till 70—80
millioner ton och understiger sålunda blott
skörden av vete och majs (vardera omkring
100 millioner ton). Europas och Amerikas
risskörd är blott omkring 0.7 millioner ton
vardera. R. finnes i en mängd sorter.
Vanligast odlas det på sanka marker, som under
växttiden sättas under vatten (sumpris);
i mindre utsträckning odlas även b e r g r i s
på översilad mark; denna art har kortare
växttid. I Ostasien, Ostindien, Afrika och
Västindien är r. folkets viktigaste födoämne
och användes även för beredning av
spritdrycker (risbrännvin, arrak) och stärkelse
R. kommer i handeln dels som oskalat (paddy),
dels som skalat. 1 Europa användes det mest
som gryn, varvid som biprodukt erhålles
risskal och riskli. De förra, agnarna, äro nästan
osmältbara och hava därför mycket ringa
fodervärde. RiskH, som bör bestå av det
hinn-artade fruktskalet, »silverhuden», och
gluten-lagret, är ett värdefullt fodermedel, som mest
går under namn av risfodermjöl, men
förfalskas genom tillblandning av malda
risagnar. Jfr. Kli.
Risfodermjöl. Se Ris.
Rishag. Se Hägnad.
Riska, mjölkskivling, Lactarius,
skivsvampar med sprött (icke tradigt) kött
i hatt och fot, vitt eller gulaktigt fröstoft
samt riklig mjölksaft. Vissa arter ha mild
smak och äro goda matsvampar, andra ha
skarp smak men kunna användas till mat, om
de först urvattnas eller förvällas. Hela
svampen användes, utan att skivorna avlägsnas.
Den bästa matsvampen är blodrisk an,
L. deririosus Fr., en rödgul svamp, lätt
igenkänd på sin brandgula mjölksaft, som
utflyter ur sårade ställen och å dessa .kvarlämnar
gröna fläckar. Den är allmän på gräsbevuxen
mark i skogar och lundar men skadas fort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
