Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Repe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
934
av insekter. Skäggriskan, L.
tormi-nosus Fr., påminner om den förra men skiljes
lätt på sin blekt rödaktiga hatt, med ljusare
eller mörkare ringar samt skäggig kant och
vit, skarp saft. Den är allmän särdeles i
björkskog. Måste för vällas eller väl urlakas före
användningen. En utmärkt, men mindre vanr
lig, i lövskog växande matsvamp är m a
n-delriska 1. mild brötling, L.
vole-mus Fr., vilken har stor, köttig, brandgul eller
rödbrun, slät hatt och ymnig,
mandelsmakande vit mjölksaft. Övriga arter, varav flera
äro allmänna, användas föga som matsvamp.
Rissel, grovt såll, använt för första
rengöring av den tröskade säden från agnar,
halmstump m. m. Se Rensn^ngsmaskin, Såll.
Risskal. Se Kli, Ris.
Rist, redskap genom vilket plogtiltan
lodrätt avskäres från det oplöjda. I äldre tid
användes en knivformig rist, som kördes före
plogen, och ännu förekommer, särskilt vid
nyodling och plöjning av seg grässvål, ett
sådant redskap för att rista före plöjningen. I
allmänhet är dock risten anbragt på plogen,
mestadels som en på åsen fäst kniv,
stundom även som ett från billen utgående skarpt
järn, bastardrist, eller en skarpkantad
rund, roterande plåtskiva, cirkelrist,
eller en liten plogkropp, s k u m r i s t, som
på åkerytan avskalar en tunn til ta, vilken
nedfaller i plogfåran. Cirkel- och skumrist en
äro fästa på ett från åsen utgående skaft.
Jfr Plog.
Ristugg. Se Bränsle.
Risvase, risvål, syre, fiskvase.
Risvasar äro avsedda att utgöra fäste för
klibbig, s. k. antastande rom av en del i
sötvatten vårlekande fiskslag (mört, braxen och
gös) och för abborrens i ett långt band
sammanhängande rommassa, att bereda skydd
åt det späda fiskynglet, som finner rik föda
i de smådjur, som trivas bland ris vasens
multnande avfall, samt att giva fiske-,
framförallt metplatser. Till r. användes därför
helst buskar med yviga, utspärrade grenar,
t. ex enris. De få icke vara kompakta, utan
fisken bör lätt kunna komma in i dem och finna
största möjliga vidfästningsytor för rommen.
För mört, abborre och braxen avsedda vasar
böra i regel icke utsättas på större djup än
2, högst 3 m. Ett enkelt sätt att göra en r.
är att nedslå en påle i botten och på denna
träda enrisbuskar vid rotändan, så att de
riktas strålformigt ut åt olika håll, ända upp till
vattenytan och överst lägga 2 med ett
vidjerep förenade stenar för att hålla dem under
vattenytan. Kan man befara, att vattnet
skall sjunka, innan ynglet blivit kläckt, är det
ändamålsenligt att göra vasen på det sätt,
att några enrisbuskar fästas vid en lagom stor
sten, så att topparna riktas utåt och kunna
sänka sig i samma mån, som vattenståndet
sjunker. Med ett vid stenen fäst rep med en
korkskiva, som håller sig flytande på ytan,
kan man vid behov upplyfta vasen för att
inspektera den. Detta är nyttigt, i synnerhet
då vasen är avsedd för gös, emedan denna
fisk mest förekommer i lergrumligt vatten,
som avsätter mycket slam, vilket helst bör
avsköljas från gamla vasar kort före leken.
Dessutom kan det vara nödvändigt att flytta
en r., om man finner, att gosen ej avsatt rom
på den. Det är nämligen av vikt, att gös vasar
utsättas på sådana ställen, där gösen brukar leka.
Anläggning av risvasar förordas i de flesta
länsstadgar för fiske. De äro dock ej under
alla förhållanden lika lämpliga. För
abborr-och braxenfiske anses de göra gagn, endast
där en god men fåtalig stam av dessa fiskar
finnes, men där stammen är småvuxen till följd
av vare sig degeneration eller brist på föda, är
det snarare skadligt, att dess förökning på detta
sätt befordras. Likaså är det ofta skadligt att
inrätta r. och sålunda gynna abborrstammen,
där annan, värdefullare fisk, t. ex. röding,
förekommer. Däremot kan nyttan av vasar vara
mer avgjord i sjöar med rikt gäddbestånd
för att öka dess tillgång på föda. Det utlagda
riset kan också vara till hinder för notfiske.
För frågan om nytta eller skada av risvasar
bör sålunda förhållandena i varje sjö för sig
vara avgörande. O. Nordqvist.
Risvivel. Se Spannmåls vi vel.
Risvål. Se Risvase.
Robinia. Se Akacia.
Ron. Se Hässja.
Ros i. Rosa, busksläkte av rosenfamiljen,
Rosaceæ, utmärkt av taggig stam, parbladiga
blad, regelbundet 5-taligt hylle, talrika
ståndare och pistiller, inneslutna inom den
flask-lika blombottnen, som mognar till en köttig
skenfrukt, nypon. Av detta släkte finnas
i vårt land flera vilda arter, vars nypon
användas till föda. Framför allt hava rosor
dock betydelse som prydnadsväxter, vartill
de sedan förhistorisk tid odlats. Även odlas
de i södra Europa (Balkanländerna) för
ut-dragning av blommornas välluktande »r
o-s e n o 1 j a». Av arter, som odlas i oförädlad
eller under odlingen föga förändrad form,
• märkas:
Pimpinell-r, R. pimpinellifolia L.,
en starkt rotskottskjutande, med raka taggar
tätt besatt art, med små, glänsande, glatta
blad och vita blommor. Växer vild vid
Sveriges västkust. Odlas såväl enkel- som
dubbel-blommig.
B u k e 11 - r., R. cinnamomea L. Av denna
i Sverige vildväxande art, som har tämligen
taggfattiga äldre stammar men med raka
taggar tätt besatta rotskott samt högröda
blommor, finnas odlade dubbla sorter, som dock
numera sällan ses.
K a p u c i n - r., R. lutea Mill., från s.
Europa, har på rotskotten raka, på grenarna böjda
taggar, blad på båda sidor livligt gröna, blom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
