Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115^
Bromsanordningar förekomma mycket
sällan på lantmännens åk- och fordon men äro
önskvärda särdeles i backiga trakter.
Om anspänning, se d. o.
Kärror erbjuda i jämförelse med 2-axliga
vagnar såväl fördelar som olägenheter. De
äro kortare och bekvämare att vända vid
trångt utrymme, och kraftförbrukningen för
samma last blir i regel mindre, emedan
hjulens sammanlagda tyngd, friktion i hjuln.aven
och motståndet vid hjulringen blir mindre i
förhållande till lastytan och dessutom högre
hjul (120—130 cm. diam.) vanligen användas.
Anspänningen blir gynnsam, därigenom att
draglinjen från selen till motståndets
centrum i kördonet blir kort och rak, och hästen
har lättare att hålla igen en kärra än en vagn
i backar, men genom de fasta skälmarna verka
ojämna motstånd mot hjulen starkt ryckande
och vridande på dragaren, en olägenhet som
i viss mån motverkas genom användning av
draglinor från svängel. En olägenhet är att
lasten, särdeles om den ej väger fullt jämnt,
lätt kommer att antingen tynga på dragaren,
särdeles i utförsbacke, eller verka lyftande,
vilket försvårar dragningen i motlut. Stor
vikt ligger därför på en jämn avvägning av
lastens tyngdpunkt, som bör ligga något litet
framför vagnsaxeln, så att kärran ej blir
bak-tung ens i uppförsbackar. I åkkärror
underlättas balansen genom flyttbara åkstolar.
Bruket av kärra har alltmer inskränkts,
delvis på grund av mindre åtgång av körkarlar i
förhållande till dragare vid körning med vagn,
men är ännu allmän i backiga trakter, särdeles
i hela norra Sverige. För vissa körslor, ss.
gödsel- och gruskörning o. dyl., användes dock
kärra i hela landet. Härför användas s t j ä 1
p-kärror, som hava skrovet vridbart fäst vid
underredet, som framåt fortsättes i fasta
skälmar. Skrovets vridningsaxel bör liksom
lastens tyngdpunkt ligga något framför
hjulaxeln, så att skrovet ej av sig självt vill stjälpa
bakåt. Skroven hava löst påhäktad bakgavel,
och deras rymd växlar mellan 3 och 6 hi., det
förra lagom för grus- och märgelkörning, det
senare för gödsel. I norra Sverige användas
ofta långkärror, som för körning av säd och
hö förses med skrindstegar.
För att göra lastningen bekväm göres
stundom hjulaxeln vinkelböjd; vagnsbotten kan
därigenom på dylika
vinkelaxelkär-r o r komma helt nära marken.
Åkkärror finnas av åtskilliga slag, kallade
gigg, schäs, karriol (ensitsiga) samt dogcart
(lätt 2-sit sig jakt vagn).
Fyrhjuliga vagnar hava
vridningen för vagnens vändning förlagd till
fram-vagnen, vars bank därför är dubbel, en
vänd-eller överbank, som uppbär lasten eller
överredet, och en underbank, vid vilken hjulaxeln
är fäst och som bär en v a g n b r o, på vilken
överbanken glider vid vändningen. Fram- och
bakvagnarna äro än, ss. vid flertalet åkvagnar
och stundom vid arbetsvagnar, fast förenade
med överredet, men vanligen äro de vid
arbetsvagnar förenade med en t r u m- eller
skefts-tång, på vilken bakvagnen
vanligen kan framskjutas olika långt, varigenom
lastytans längd förändras i och för lastning av
långt virke o. dyl. Skeftstångens främre ände
är antingen vridbart förenad med fram vagn en
genom den sprint, som förenar dennas
över-och underbank, eller ock ledad bakom denna,
vilket underlättar vändningen, och stöder
mot en bakre glidskena på vagnbron. Baktill
går skeftstången genom en medelst ett
gaffel-formigt stöd vid bakvagnens bank fäst hylsa,
trumman eller rulltjugan, och löper
genom bakvagnen, som fasthålles medelst en
bakom banken genom skeftstången gående
sprint. Mindre ofta slutar skeftstången fast
i banken.
Till arbetsvagnarna har man i allmänhet
olika överreden till samma underrede, oftast
ett skrov (låda, råder) för gödsel, grus o. dyl.
och en skrinda eller stegar för säd och
stråfoder. Gödselskrovet består än (vanl. i
mellersta Sverige) av en låda med fast botten och
gavlar samt i dessa påhäktade sidolemmar,
som stundom stödas av i bankarna fästa
sidostakar (r u n g o r) och som avhäktas vid
urlastningen, än (företrädesvis i Sydsverige) fasta
sidolemmar, stödda av mycket lutande stakar,
och lösa gavelstycken. På motsvarande sätt
växlar överredet för stråfodertransport, dels,
särskilt i Mälartrakterna, skrinda av sluttande
bottenstegar vid sidan om bottenbrädan, fasta
gavelstegar och på dessa häktade sidostegar,
dels blott gavel- och sidostegar, de senare starkt
utåtlutande och stödda mot sidostakar.
Stundom består överredet av ett brett flak, på
vilket kan anbringas skrindstegar stödda av
stakar. Även har en amerikansk modell börjat
användas, vilken har fast vagnsbotten med
lodräta sidostycken, vilka stundom kunna
slås ut, så att lastrymden ökas, eller som
hängande luckor svängas ut i och för urlastningen.
överredets rymlighet växlar mycket efter
vagnens längd och bottenbredd samt
sidostyckenas lutning, överredenas längd plägar
vara 2.5—3.5 m., och gödselskroven rymma
1/2—1 1/2 m3, skrindan intill gott 2 m3 under
stegarnas överkant.
Fj ädervagnar. Vagnar avsedda till
körning på fasta vägar, för lättare lasskörning
och till åkning äro vanligen försedda med
fjädrar under vagnskorgen; hjulen stå mer
lodrätt, och framhjulen äro så låga, att de vid
vändning gå under vagnkorgen, vilkens
botten därför ofta göres uppsvängd. Till åkning
förses de vanliga fjäderarbetsvagnarna med
löstagbara åkstolar. Av särskilda åkvagnar
finnas åtskilliga olika modeller, bland vilka
följande äro de vanligaste:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
