Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Virkesdrivning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1189
vanligaste, kan’ förorsakas av olika parasiter.
Hos höstsäd förorsakas det sålunda ofta av
yitaxflyet (se d. o.), hos fodergräs av
detsamma, vitaxkvalster, grästrips (se
Blåsfotingar) m. fl.
Vitaxfly, Hadena secalis L., ett
övervägande gråbrunt nattfly med växlande
teckningar å vingarna. Framkommer omkring
slutet av juli och lägger då sina ägg; de därur
framkomna larverna, som äro blekgröna med
två rödaktiga längsstrimmor, angripa
höstsädesbrodden; de övervintra i sädesplantorna,
som i stället för det förstörda huvudskottet
utskjuta svagare sidoskott. • Sedan ax bildats,
vandra larverna från planta till planta och
gnaga dels axet, dels strået nedanför detta.
Larverna förpuppas i jorden. Uppträder i
Sverige sällan i större mängd, A. T—n.
Vitaxkvalstret, Pediculoides graminum E.
Reut., ett mikroskopiskt litet skadedjur, som
föranleder total vitaxighet på diverse gräs,
t. ex. timotej. Djuren sitta inom översta
bladslidan och suga på basen av axskaftet, varest
uppkommer en brun, småningom multnande
zon. Härigenom avbrytes näringstillförseln
till axet, som helt vitnar. Den dräktiga honan
kan stundom med blotta ögat iakttagas som
en liten kulformig, vit, halvgenomskinlig kropp.
På gräsvallar, där djuren bruka härja, bör
gräset avmejas strax innan det skjuter ax samt
omedelbart användas till foder. A. T—n.
Vitbok. Se Avenbok.
Vitbuk, bergand. Se Dykand.
Vitgylling. Se Äpple.
Vitkullor. Se Baldersbrå, Kullor.
Vitling. Se Torskfiskar.
Vitpytta. Se Achillea.
Vitriol är en gemensam benämning på
svavelsyrade salter (sulfat) av zink, järn och
koppar (vit, grön, blå v.). De äro lätt lösliga
i vatten och giftiga samt användas som medel
att döda ogräs och parasitsvampar (se
Besprutning, Ogräs) samt för konservering av
trä.
Vitriololja. Se Svavelsyra.
Vitrot. Se Kvickrot.
Vittring. Se Förvittring.
Viva, Primula, ett artrikt släkte,
tillhörande fam. Primulaceœ, utmärkt av från
en rotbladsrosett uppskjutande blomstänglar,
bärande sambladiga blommor med lång pip
och utbrett bräm. Flertalet arter äro tidiga
vårblommor, särdeles i alptrakter. I Sverige
odlas allmänt den i sydligare länders skogar
vanliga gulblommiga P. elatior L., kallad
engelsk trädgårdsviva eller p r i
m-rose, samt den i Sydeuropas alptrakter
hemmahörande aurikeln, P. auricula L.,
med köttiga blad och brunvioletta blommor,
av vilka båda finnes en mängd sorter med
blommor i växlande färger. Likaså odlas
stundom former av vår vanliga gullviva med
gula eller bruna, stundom dubbla blommor,
samt en del andra arter liknande den å sanka
ängar hos oss vildväxande, violettblommiga
maj vi van, P. †arinosa L. Samtliga dessa för*
ökas lättast genom delning, men även genom
frösådd, varvid fröet sås tidigt på våren i
drivbänksjord, i fröfat under glas, varefter de,
sedan plantorna uppkommit, ställas på be*
skuggad plats i det fria och även följande
vinter hållas frostfritt i fullt ljus.
Vivianit. Se Blåjord.
Volm. Se Hö: Bärgningssätt.
Volt. Se Elektricitet.
Wolthersfosfat framställes genom
sammansmältning av fosforit med kvartssand, surt
natriumsulfat, kalciumkarbonat och litet kol
samt smältans malning till fint pulver.
Innehåller omkring 16 proc. citronsyrelöslig
fosforsyra.
Vrakfiske, vrak hus. Se Fiskeredskap I. 3.
Vresighet. Se Virke.
Vrickning. Se Ledgångarnas sjukdomar.
Vråkar, dagrovfåglar med breda, trubbiga
vingar och tämligen .långsam flykt;
stjärten räcker blott obetydligt över de hoplagda
vingarnas spets; fötter och näbb äro
jämförelsevis svaga, den senare med jämn kant
utan flik eller tandutskott (jfr Falk, Hök),
De äro flyttfåglar, som leva av råttor, sorkar,
o. a. smärre gnagare, ormar, ödlor, grodor och
insekter, undantagsvis av matnyttigt vilt.
Ormvråk en, Buteo buteo L., som ofta
förväxlas med duvhöken men redan på avstånd
skiljes från denna genom sin kortare stjärt,
långsamma, svävande flykt och sitt ofta
upprepade kvidande läte, är mörkare eller ljusare
brun, undertill vitspräcklig. Han förekommer
över hela landet utom i övre Norrland, där
han ersättes av en närstående art eller
färgvarietet, den s. k. ryska ormvråken.
Han häckar i träd och lägger 3—4 vitgrå,
brunfläckiga ä.gg. Fj ällvråken, Archibuteo
lagopus Brunn., häckar i fjälltrakterna och
visar sig blott under flyttningarna i sydligare
trakter. Han är övervägande brun, på huvud
och hals gulvit med bruna längsfläckar, under
vitfläckig, ett brett vitt band kring stjärtroten;
tarserna äro på framsidan fjädrade ända ned
till tårna. De 3—4 äggen äro grönvita,
brunfläckiga. Bivråken, Pernis apivorus L.,
igenkännes bäst därpå, att trakten mellan ögat
och näbben är täckt, icke som hos våra andra
rovfåglar av fjäderborst, utan av små fjällika
f j ädrar, och att den nakna delen av tarsen är
klädd av små fj all, ej av plåtar. Färgen växlar,
ovan brun, under vitaktig, mörkfläckig, å
huvudet vanligen blågrå, stundom brun eller
gulvit, med ett mörkt band genom ögat.
Bygger i träd bo, som utvändigt klädes med friska
lövkvistar. Ägg, vanligen 2, gulaktiga med
mörkbruna sammanflytande fläckar. Humlor
och humlehonung äro hans älsklingsföda. Alla
vråkar äro för jordbruket nyttiga fåglar, som
tyvärr ofta falla offer för sin förmenta likhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
