Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensamhetens gåtor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förolämpning, därför att han var van att foga
sig och visste, att motstånd tjänade till intet.
Andra kunde sätta sig till motvärn mot en orättvisa,
men han kunde det icke, och han lät denna
känsla utan ord synas på ett sätt, som ej kunde
undgå ens dessa enkla och föga skarpsynta
människor. Han var endast undfallande i sin ton;
i hans väsen låg även vid de mest krypande ord
en sturskhet, som han förteg, men aldrig dolde.
Han var okänslig för vänlighet, åt, när man bjöd
honom, drack, när man räckte honom ett glas,
och stoppade sin pipa med andras tobak, så ofta
tillfälle erbjöds. Men det märktes aldrig, att
han tog emot en vänlighet som ett närmande.
Hände det däremot någon gång, att han fick
tillsägelse om något, som han gjort fel, åhörde
han städse förmaningen utan att svara. Men
i hans ögon, vilka städse syntes betrakta en punkt
någonstädes bortom den person, han talade med,
låg en glimt, som tydde på inre uppror, och
när en gång fyrmästaren tilltalade honom med
stränghet, fick hans ansikte ett så hotfullt uttryck,
att de andra ett ögonblick trodde sig bliva vittnen
till ett utbrott av raseri.
Eljest var det egentligen mot fyrvaktaren,
som hans groll var mest i ögonen fallande.
Karlsson var en ung man, och han stod icke över
honom på samma sätt som fyrmästaren. Men
han hade icke desto mindre en ställning, vilken
var för mer än hans egen, och detta tillsammans
gav den gamle anledning att mot honom rikta
hela det hat, vilket syntes uppfylla honom mot
allt och alla.
Alla, som bodde vid fyren, förenades i en
gemensam känsla av fruktan för Berglund. Han
passade icke där, och han hörde kanske till dem,
för vilka ensamheten är farlig. När hans rödgråa
skägg, ovanför vilket de outgrundliga ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
