Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Om Ljungars källa, och huru Beata sprang natthugg med en hvit flicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledt mig på villspår, ty sådana varelser äro aldrig att
lita på.
— Kom, David, låt oss rida tillbaka till kvarnen,
Hon gör väl oss inte illa?
— Det tror jag visst inte. Vanligtvis ser man
henne aldrig utan att sedan få någon förtret. Men det
betyder ingenting, så länge källan rinner.
— Ja, låt oss än en gång dricka ur källan! Men
— hvar är källan?
Denna fråga gjorde alla tre på en gång. David
gnuggade sina ögon, liksom hade han icke varit rätt
vaken. Ty af källan, som nyss plaskat så muntert mot
stenarna, fanns icke mer ett spår, utom de våta
småstenarna på dess förra plats och den späda ljusgröna
mossan, som vuxit invid dess bräddar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
