- Project Runeberg -  Alexander I /
257

(1913) [MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.257

reliker»: små askar med hår och afklippta naglar, små
flaskor med vatten, hvari lillefar tvättat sina fötter, och
bitar af hans kalsonger. Af det sätt, hvarpå dessa gåfvor
mottogos, kunde man granneligen se, att han för dem är
i sanning Gud själf »med hull och hår».

Därpå framförde budbäraren med så hög stämma, att
det hördes i bägge salarna, den hälsning lillefar sändt:

»Jag är glad, och endast min kropp är i fångenskap,
min själ är alltid med eder, barn. Jag öfverger er icke,
mina stackars små...»

Gubben kunde icke säga mera för rörelse; han brast
i gråt. Och alla började gråta. Gråten öfvergick till
tjut, snyftningar och en skärande, vemodig sång, lik den
bondkvinnorna bruka sjunga på likvakorna:

Ack du vårt ljus, du vår klara gullsol,
du lillefar vår, gosudar!
Du är borta, borta, vår klara gullsol,
du är långt långt borta i världen.

Om det nu berodde på mina förstörda nerver eller
var en verkan af dessa i sanning hjärtgripande toner, men
jag kunde knappt återhålla tårarna. Det var som om
sanning ljudit ur lögnen: det var ju bönen adveniat regnum
tuurn, som steg ur afgrunden.

Slutligen tystnade snyftningarna. Och alla hviskade
hvarandra i örat ett hemligt budskap:

— Lillefar är ej långt ifrån oss, han är löst ur häktet
och skall snart uppenbara sig.

— Han skall uppenbara sig! — lopp en jublande
hviskning genom skaran, likt vårsus genom en skog.

Ansiktena strålade upp, och plötsligt dånade en munter
dansvisa:

Hos oss vid Don
bor Herrans son . . .

De sjöngo och klappade händerna, slogo sig på knäna
och låren, stampade takt med fötterna och andades tungt
och flämtande och som ur ett bröst.

IMeretjkovski, Alexander I.

17

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:44:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/merealex/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free