Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
536
ta på sig konspiratörsmin», brukade han skämtande säga
om Barjatinski. Denne kom ofta på besök till Pestel i
Lintsy och tog alltid in i flygeln midtemot; han hade egen
nyckel. Han hade nyss anländt och smugit sig in så tyst
som möjligt för att ej väcka tjänstfolket.
— Kom in, kom in, och kläd af dig! Du kommer
särdeles lämpligt. Jag hade just ämnat skicka efter dig.
Är herrarna bekanta? Furst Valerian Michajlovitsj
Golitsyn ...
— Jo vi ha träffats hos Jusjnevski, — svarade
Barjatinski, i det han tog af sig mössa, päls, resskärp
och bottforer — allt så hvitt af snö, att det verkligen
ej var underligt, att han blifvit tagen för ett spöke.
Barjatinski var en vacker ung man med något
orientaliskt i ansiktstypen; fulländad världsman, adjutant hos
öfverbefälhafvaren, grefve Wittgenstein, poet, matematiker,
ateistisk filösof och förklarad republikan. Han var snäll
och godhjärtad men ej särdeles intelligent. För Pestel
hyste han sådan tillgifvenhet, att om denne verkligen
drömde om att »göra sig till kejsare», som många trodde,
så skulle Barjatinski ej haft något att invända.
— Hvarför sitter ni i mörkret? — frågade han
förvånad.
— Lampan slocknade, och kalfaktorn sofver — jag
kan inte väcka honom. Det skall finnas ett ljus här
någonstans, se efter, — sade Pestel.
Barjatinski fann ett ljus på bordet, gick ut i det
yttre rummet, på tå för att inte väcka den snarkande
Savenko, och tände ljuset på nattlampan, som brann i
en vrå.
— Jag kommer med stora nyheter, mina herrar, —
började han, när han återkommit in i arbetsrummet. Han
stammade alltid, hvarför han också fått öknamnet Le
Bègue, och nu gjorde han det mera än vanligt,
förmodligen af sinnesrörelse. Det dröjde en lång stund, innan
han kunde få fram orden, men till sist kom det: — Han
är död. . . kejsaren är död.
— Hvad säger du? Det är inte sant! — utropade
Pestel med den häpnad, som ett plötsligt dödsbud alltid
väcker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
