Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amicus och Amelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag ju vid dig, och du skänkte mig då denna
mantel. Nu kommer du till mig på nytt, som
om vi förut aldrig råkats, och spörjer efter en
riddare vid namn Amicus, liksom du nyss
frågade efter en, som hette Amelius.
— Ack nu förstår jag allt! Det var min
gode vän Amicus, som du nyss träffade. Såsom
barn voro vi så lika varandra som tvillingar,
och denna likhet har som det tyckes ännu icke
förgått. Här har du guld och silver! Säg mig
blott, vilken väg min vän tog, så att jag genast
kan skynda efter honom.
— Vägen är lätt att finna, ty den är raka
landsvägen från Paris. Skyndar du dig, kan
du nog redan före skymningen hinna upp
honom.
Amelius lät icke säga sig detta två gånger,
utan satte sporrarne i sin häst och ilade, så att
det gnistrade om hovarna, i den riktning, som
pilgrimen anvisat. Efter några timmar varsnade
han en riddare, som red uppför en backe, endast
åtföljd av några svenner. Då denne hörde
hästtrampet bakom sig, vände han sig hastigt om,
fällde ned sitt hjälmvisir, drog sitt svärd samt
ropade:
— Stanna och säg mig, vad du vill! Jag
är Amicus av Bericano och släpper ingen fram,
vars avsikter jag ej känner.
Då Amelius hörde dessa ord, sprang han av
hästen och störtade emot Amicus.
— Så har jag då återfunnit dig, ropade
han. Jag är Amelius, vilken i åratal letat
efter dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
