Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Specialiseringens faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanliga gnagare äro stadda i ständig tillväxt, så att
de alltjämt måste nötas av för att icke nå en för
ägaren generande eller rent av ödesdiger längd.
Denna nötning sker dels genom gnagning mot
främmande föremål, dels därigenom att tänderna
i underkäken ständigt gnidas mot ett motsvarande
par i överkäken. Uteblir denna nötning därigenom
att t. ex. en tand i underkäken blivit förstörd, så
växer den motsvarande tanden i överkäken ut till
abnorma dimensioner, kröker sig bågformigt uppåt,
och kan, efter vad erfarenheten visat, borra sig in
i gommen. Av principiellt samma beskaffenhet äro
nu tänderna hos elefantsläktet, av vilka
mammutdjuret är en starkt specialiserad art; liksom
gnagartänderna äro även elefantbetarne stadda i en
oavbruten tillväxt och kräva en nötning för att
icke i bokstavlig mening växa elefanten över
huvudet. Normalt synes denna nötning försiggå så,
att elefanten under sina vandringar i urskogarne
begagnar omväxlande den ena och den andra beten
som ett fast stöd, mot vilket han med snabeln
bryter av trädgrenar, vilkas blad tjäna honom till
föda. Detta utesluter naturligtvis icke att betarne
vid givet tillfälle även kunna användas som
försvarsvapen, men den dagliga nötningen, som hindrar
deras tillväxt utöver en viss längd, kommer av allt
att döma till stånd genom gnidningen mot
trädgrenar. Anmärkningsvärt är emellertid, att det på
Sumatra lever en elefant, som ej förtär trädens
blad och grenar, utan i stället lever på örter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
