Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liknade smicker. — Allt hvad han sade, sade han ju
derför att han älskade henne.
Hon gjorde honom lycklig, hon var för honom
allt hvad hon ville vara.
Andra dagar kunde hon längta så efter honom,
att hon fram emot aftonen var i ett fullkomligt
febertillstånd. När hon då hörde hans steg, gömde hon sig
bakom en af portiérema och lät honom stå några
ögonblick ensam och förvånad och se sig omkring,
— och så flög hon ut och kastade sig om hans
hals. ’
Hur de kunde tala med hvarandra, skratta och
skämta många timmar i rad, och hur lätt de kommo
från det allvarliga till det glada, från affärerna och
in i kärleksförklaringarna. Allt gick så naturligt och
omvexlande som ett rinnande vatten.
Ofta, när hon väntade på honom, brukade hon
sätta sig vid flygeln och spela. Hon hade icke mycken
färdighet, och hennes repertoir var icke stor, men hon
spelade icke för att låta höra sig; hon spelade för sig
sjelf, musiken var hennes vän, som hon talade med
.tills hennes älskare kom.
En afton, då hon satt vid flygeln i
trädgårds-salongen, kom Tofte in så sakta, att hon icke märkte
det förr än han stod alldeles bakom henne.
»Du kan ju spela», sade han med glad förvåning.
Nina gaf till ett litet utrop och släppte
tangenterna, som om hon hade gjort något ondt.
»Det är ingenting», sade hon. »Det är bara för
mitt eget nöje.»
»Men det lät så vackert, spela det en gång till»,
bad Tofte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
