Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Att älska är. att kunna uppoffra sig», sade Nina.
Hennes ansigte hade fått ett lugnt, strängt uttryck.
»Ja då älskar jag henne rätt», utbrast han. »Hon
kan släpa mig bakom sin triumfvagn, till dess hon
inte behöfver mig mer, sedan kan hon låta den köra
öfver mig. Men jag vet, -— åh, jag vet, att hon inte
skall kasta bort mig. Jag skall följa henne alltid —
hela lifvet.»
»Och när hon en gång upphör med detta
kringflackande lif, hvar skola ni slå er till ro, när
ålderdomen kommer?» frågade Nina.
»Hvem tänker på det nu!» svarade han. »Till dess
kunna vi gudskelof vara döda. — Men hur det än må
gå oss, så ha vi dock en gång känt hvad ungdomen
och kärleken kan ge menniskorna, och det är mera
värdt än allt det öfriga i lifvet.»
»Man kan bli sjuk», sade Nina.
»Jag blir aldrig sjuk! — Och hon, hon är kraften
och helsan sjelf.»
»Det är alltså bestämdt, att du följer henne», sade
Nina.
»Ja, så vida du inte sätter dig deremot och
uppställer oöfverstigliga hinder.» Han såg ängsligt på
henne, som om han väntade sin dom.
Nina hade rest sig. Hon hade blifvit mycket
blek, men hon var alldeles lugn, hemskt lugn. Hennes
ögon hade fått ett uttryck, som han aldrig hade sett
förr. Det var icke blott med allvar och stränghet,
som de hvilade på honom, de uttryckte köld,—ja förakt.
»Nej», sade hon, »jag sätter mig icke deremot.
Jag skulle icke vilja behålla dig längre, äfven om
du nu sjelf kom och bad mig derom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
