Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framtiden låg för henne som ett stort, tomt intet.
Hvad skulle lifvet blifva för henne utan honom, som
hon hade lefvat för.
Dagens timmar gingo långsamt, långsamt. Solen
steg mer och mer och kastade de långa blå skuggorna
af lJällen på ena sidan dalen uppåt sidorna af fjällen
på andra sidan. Horisonten darrade af solrök, de
torra granarna och skogsmarken, der linnean
blommade, fylde luften med mandeldoftande ångor. Nina
brukade vara så trött på sådana dagar, men denna
dag var hon vaken, alla hennes själsförmögenheter
voro spända, som om det just nu var vigtigt för
henne att lefva, och dock visste hon icke hvarför
hon gick ut och in, hvarför hon gjorde upp alla slags
planer och slog omkull dem igen. Det va»r ju så
hopplöst och ändamålslöst alltsammans.
Hon lät hemta sin middag för att undgå alla de
menniskor, som naturligtvis denna dag hufvudsakligen
skulle sysselsätta sig med att tala om ridpartiet, som
man icke väntade hem förrän sent på qvällen. Det
var redan mycket prat i gång angående Toftes och
Julias oupphörliga promenader och så vidare, men
till Nina sade man ingenting. Hon förstod det i alla
fall så väl, och det var ingenting hon nu så litet
skulle ha tålt som ett beklagande ord eller en
med-lidsam blick af menniskor, som hon-icke skulle vilja
visa en skymt af sin sorg.
Om eftermiddagen klädde hon sig med omsorg
och gick fram och tillbaka i promenaden, helsade på
en och annan och talade ett par ord med den gamla
grefvinnan, i hvars sällskap Julia hade kommit. Hon
var ängslig för »sin lilla flicka», som hon kallade Julia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
