Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och nu vill jag bara lära mig att vara er lydiga, snälla
flicka.»––––
Sommaren gled framåt och uppvaktade med
ständigt nya härligheter, till dess den största bravurarian
kom med rosorna och jordgubbarna. Rakel var ute
så mycket som möjligt. När icke hennes mor eller
far önskade hennes närvaro, ströfvade hon omkring
öfverallt. Hon målade icke, hon bara såg, — såg på
alla dessa färger, allt detta ljus och dessa skuggor,
alla dessa trolska förvandlingar, som himlen företar
med jorden, allt efter som den omhöljer eller
af-slöjar sig.
Om dagen målade Rakel aldrig, men när hon
om aftonen slöt ögonen, blandade hon alla slags
smältande färgstämningar, komponerade landskap i dimma
och solsken, lät unga, smärta träd växa upp, skakade
blommor öfver ängarna och höljde det fjerran liggande
i blåaktiga dimmor, och när hon sedan föll i sömn,
målade hon — målade med raseri hela natten och
vaknade förundrad, nästan förfärad öfver, att hon i
verkligheten ingenting hade gjort.
Då och då fick hon bref från sin förnäma väninna.
Hon hade också sjelf skrifvit till henne ett par gånger,
och fastän brefskrifning icke var hennes sak, hade
dock just det knappa, det förtegna i hennes bref gifvit
friherrinnan ett klart begrepp om, huru det stod till
med henne. Hon skref tillbaka:
»Min Rakel!
Jag ser nog, hur det är med dig; och så kan det
icke fortfara. Du hör till dem, som icke kunna tjena
två herrar, och du skall icke förråda din första kärlek.
Hos dig är konsten det väsentliga, ditt egentliga jag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
