Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En tid led Dina af ett rent af förtärande svärmeri
för en helt ung löjtnant, som hade en så förtjusande
form på sin nacke och dessutom besatt den
egenskapen att aldrig yttra ett ord. »Tänk, allt hvad han
måtte tänka på!» sade Dina till Maria och såg både
rörd och smäktande ut.
»Åh, det skall visst inte vara mycket», var
Marias kyliga svar, men Marias kritik öfver Dinas
flammor gjorde aldrig det minsta intryck på denna unga
dam.. Hon såg blott deri Marias fullkomliga brist
på förmåga att känna något erotiskt och fann det
dessutom rätt lugnande att ha en förtrogen vän, i
hvilken hon aldrig behöfde frukta en rival.
Det inträffade aldrig, att icke Dinas känslor efter
en kort tid blefvo besvarade. Hon brydde sig aldrig
om andra än dem, i hvilka hon först sjelf förälskade
sig. De andra plågade henne. Men när föremålet
för hennes beundran började känna den värme, för
hvilken de voro utsatta, och ryckte närmare, då
retirerade Dina, och ju allvarligare de togo saken, dess
förskräcktare blef hon. Kom det till en öppen
kärleksförklaring, kunde de vara säkra på att
ögonblickligen mista henne.
De, som derför buro sig klokast åt, gjorde
jätteansträngningar för att beherska sina känslor och icke
visa Dina mer än så, att hon ständigt sväfvade i en
spännande och inspirerande ovisshet om, hvar hon
egentligen hade dem. Så länge var hon förtrollande,
varm och lefvande och höll de arma offren i ständiga
längtansqval efter att räcka ut handen för att gripa
henne, fastän de väl visste, att hon dermed skulle
vara försvunnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
