Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ebbas mor hade flyttat till sin äldste son, som
hade gift sig, och hon hade alltför väl förstått Ebbas
längtan efter att draga sig tillbaka från verlden, för
att sätta sig deremot. Ebba gjorde ingenting halffr.
Hennes kärlek hade fylt hennes lif, och då han var
borta, som hon älskade, ville hon nn helt lefva för
andra. Efter den första passionerade sorgen, som de
trodde skulle döda henne, hade det kommit lugn
öfver henne, — åtminstone såg det ut så.
Hon hade en kraftig kropp och var outtröttlig i
att kunna vaka. Hvarken blod eller plågor skrämde
henne, och hennes starka, milda händer togo både så
fast och mjukt. Och så hade hon en stor tröst att
bringa de sjuka och bedröfvade, den, att hon sjelf
visste, hvad sorgen är, och äfven visste hvar man kan
få hjelp.
Hon talade icke mycket derom, men hela hennes
person var ett vittnesbörd derom, och när hon sade
ettord, ljöd det med den riktiga, sanna klangen, som
går till hjertat.
Den glädje det var för Hedvig att ha henne i
sin närhet var så stor, att tanken på allt det
förskräckliga, som förestod henne, bleknade derför.
»Hvad gör det, om jag dör nu», sade hon en qväll,
då Ebba kom in till henne. »Hade jag inte kommit
hit, hade jag aldrig fått igen dig!»
Och så talade hon med Ebba om alla sina strider,
om hur litet hon hade hållit af sin far, och om hur svårt,
svårt det hade varit att afstå från all tanke på lycka.
»Frihet, Ebba, frihet är, hvad jag mest af allt har
suckat efter, och jag har hela lifvet bara varit en
fånge.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
