Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I forna dagar skulle Ebba icke ha förstått henne.
Att en dotter icke först och främst skulle älska sina
föräldrar och lefva för dem, det skulle hon ha funnit
onaturligt och oförlåtligt, och det stötte henne mycket
när Hedvig häntydde derpå, men nu var det
annorlunda. Hon visste, huru svårt det är att rycka ut sitt
eget hjerta, och — hvad var den lycka, Hedvig hade
åtrått, emot den hon sjelf hade egt och förlorat! Hon
tyckte, att Hedvig var den ödmjukaste af dem båda.
Hon hade ju blott velat lefva och arbeta och hade
dock funnit sig i att endast få försaka, medan hon
sjelf, som hade haft den största lycka, jorden kan
gifva, knorrade derför, att hon icke fick lof att behålla
den hela lifvet igenom.
Hon tog så ömt på Hedvigs sorg och ånger, och
som två goda kamrater uppmuntrade och tröstade de
hvarandra.
Operationen var öfver, och Hedvig vaknade i sin
säng. Det hade räckt längre, än doktorn förut trott,
och det hade varit en våldsam blodförlust. Hedvig
var mycket svag och befann sig högst illa efter
kloro-formeringen.
Nästa dag var hon stilla, men krafterna aftogo
mer och mer. Läkaren hade intet hopp och sade
henne det, då hon frågade honom.
Det var en skinande höstdag.
Löfvet satt ännu qvar på träden och lyste i brons,
purpur och guld. Det var, som om naturen ville visa
sin största prakt, innan den sjönk ihop.
Aftonhimlen flammade med många små violetta,
| guldrandade skyar vid den rosenfärgade horisonten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
