Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pigmenten - Blåa pigment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strävan att framställa användbar blå färg, som
skulle vara lättare åtkomlig och icke så dyr som äkta
ultramarin, kunna vi spåra ganska tidigt. I de gamla
målarböckerna påträffas då och då recept för
framställning av ersättning för ultramarin. Det skulle
emellertid dröja ganska länge innan man metodiskt
angrep problemet.
Början kan man säga gjordes av den tyske
kemisten Gmelin i Heidelberg i början av 1800-talet,
vilken företog sig att analysera den äkta
ultramarinen. Enligt Gmelin består denna huvudsakligen av
kiselsyra, kalk, natrium och svavel. Proportionerna
äro icke fullt fasta utan variera inom vissa gränser,
men dessutom kunna själva beståndsdelarna variera,
d. v. s. till en del utbytas mot andra. Sålunda ha
framställts kalium-litium-silver- och
selenkombinationer. Att den syntetiska ultramarintillverkningen
icke så sent som 1824 nått större framgångar kan
slutas därav, att detta år i Frankrike utsattes ett pris
av 6,000 francs för ett ultramarinrecept med en
framställningskostnad ej överstigande 300 francs per
kg. 1828 lyckades så gott som samtidigt fransmannen
Guimet och den nyssnämnde tysken Gmelin att
komma till tillfredsställande resultat och alltifrån denna
tid har fabrikationen av syntetisk ultramarin pågått
i allt större skala. 1836 grundades en
ultramarinfabrik i Wermelskirchen och under hand uppstodo
flera, som 1890 sammanslogos under gemensam
ledning.
i38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
