Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pigmenten - Blåa pigment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Råmaterialen för den moderna produktionen äro:
porslinslera (kaolin), kvarts, soda eller natriumsulfat
(glaubersalt), svavel och kol. Under ett stadium i
framställningen erhålles »grön ultramarin», en grön
färg av god hållbarhet (se gröna pigment).
Den syntetiska blå ultramarinen är numera en
anmärkningsvärt hållbar färg. Någon reservation
göres för luftäktheten, såtillvida som färgen skadligt
påverkas av i luften eventuellt förekommande
svavelsyrlighet.
Ett allvarligt spörsmål har vidare varit den s. k.
ultramarinsjukan vid oljemålning, som bestått i
uppkomsten av vita fläckar efter någon tid i ett
ultramarinskikt. Orsaken härtill anses vara förekomsten
av svaga syror, som ättiksyra och vinsyra men
troligen också av fett- och hartssyror (Trillich). En
annan orsak kan vara att färgen i högre grad än
andra kan påverka oljebindemedlets struktur, så att
sprängningar där inträda, som resultera i vita
fläckar (blindering). Dylik blindering går lätt att
avhjälpa genom regenerering eller behandling med
ko-paiva.
Ultramarinets färgton är växlande, vilket
sammanhänger med framställningssättet, från en rödviolett
och till en ganska ren spektralblå. Nyanserna hos
konstnärsfärgerna voro förr två, ljus och mörk.
Numera har man mestadels endast den mörka.
Ultramarin är en substratfärg. Genom tillsats av
glycerin kan man utöka pigmentet med exempelvis
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
