Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smutsiga, trasiga dynan satte han henne och
sig bredvid.
»Hvarför kom du?» frågade han, men i
tonfallet låg ett matt tack, och detta uppfattade
hon och tog emot, som hade det varit löftet
om den rikaste skatt.
»Du eller jag måste komma», sade hon med
sin fasta, allvarliga röst. »Vi lofvade
hvarandra en gång att vandra lifvets väg
tillsammans. Har du förglömt det, Titan? Se här
din ring! Jag har låtit bryta ut en sten för
hvart år du dröjt. Där är ej många kvar.
I nio år har jag väntat dig, Erik Lange.»
Han lade hennes hufvud mot sitt bröst och
smekte som i drömmar hennes kind.
»Och så kunde du ej bida längre», sade han
slutligen.
Hennes stolthet reste sig.
»Nej, icke bida, men väl bjuda dig ett sista
lef väl.»
»Du — du — skulle jag mista dig»,
stammade han bestört, och han kysste henne
skrämmande häftigt. »Det menar du ej, Urania!
Du kan ej slita det band, som ensamt’fäster
mig vid lifvet. Jag är ju din Titan, och du
är den enda, som ej öfvergifvit mig. Går
också du nu? Nej, nej, jag vill inte tro det!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
