Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klubbarna och spelraseriet.
55
den moraliska i att göra sig god vän med cagnotten. Men ettdera
är oundgängligt. Arméens veteraner sluta så i nio fall af tio,
hvilket emellertid icke hindrar strömmen af nya rekryter att skocka
sig under fanorna med alltjämt nytt och friskt mod.
Den andra gruppen af spelare har en mindre lätt lifsåskådning.
De vänta sig ej mirakel af baccaratguden, de äro nöjda, om han
blott vill ge dem det dagliga brödet. Lifvet i Paris har,
isynnerhet för de
samhällsklasser, som vilja lefva
med litet, efterhand
blifvit så omåttligt
dyrt, att man antingen
måste vara inemot
millionär eller också
ha en ställning, som
inbringar räntan af en
million, för att kunna
slå sig anständigt
igenom. Så lyckligt
lottade äro endast få
af dem, som känna
behof af stora utgifter,
och de öfriga söka
derför vid spelbordet
förtjena hvad som
fattas. Tusentals
parisare tillbringa regelmässigt sina nätter på klubben för att kunna
lefva. De spela försigtigt, utan lidelse, vågande litet för att förtjena
litet, några få louisdorer, som kunna ge dem det nödvändiga
supplementet till deras ordinarie inkomster. Spelet är för dem ett arbete
som hvilket som helst annat. Men det är det mest ansträngande
af alla. Det erfordras till det en kallblodighet, en sjelfbeherskning,
en nervspännande påpasslighet utan like. Och om spelaren blott
Markis de Thermopylä; till klubbvaktmästaren: »Hör
på, Joseph, låna mig fem louisdorer till*.
«— Nej !«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
