Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förra delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57.
den slutliga segern. Han måste tala, han fick inte
längre i skygg försagdhet hålla sig undan, medan
kanske en annan mans bild smög sig in i Hilmas
hjärta. Hon måste höra honom och veta, att han
älskade henne, älskade henne gränslöst, outsägligt, att
han stred för henne och ville lägga segerns pris för
hennes fötter. Och hon skulle icke stöta tillbaka
honom 1 Trots hennes kylighet, bröt ofta en stråle af
dold känsla ur hennes ögon, hvilken städse på nytt
upptände hans hopp.
Ett häftigt skrik ryckte honom ur hans tankar.
En människohop störtade fram längs gatan, ropande,
skrikande, hvisslande, larmande. Kvinnor och barn
befunno sig också bland mängden och ski-eko och
larmade med. Vilda, trasiga figurer svängde
knyt-näfvarne och utstötte hotelser och förbannelser.
Utpyntade gatflickor flydde ängsligt upp mot
husväggarne. Halfvuxna gatpojkar grepo dem och drefvo
rått skämt med dem. Andra skrattade, gastade och
tjöto.
Så vältrade skaran fram längs den trånga gatan.
Flere poliser kastade sig emot den, men blefvo slagna
till marken. Deras pipor hvisslade gällt. Från alla
sidor skyndade nya polismän till och försökte skingra
mängden. En rasande kamp uppstod. De
uniformerade drogo sablarne och höggo skoningslöst in i
mängden, som försvarade sig med stenar och
knyt-näfvar, så godt den förmådde.
Rysande trängde Gottfrid sig in i en husport för
att inte ryckas med in i den vilda striden. Då ljöd
klapprandet af hästhofvar emot stenläggningen. En
trupp beridna poliser jagade fram och angrep den
rasande folkhopen, som nu, tjutande och jämrande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
