Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
— denna stund skiljer oss åt; hon är den
smärtsammaste i mitt lif, ty hon visar mig, att mitt ord, mitt
lefverne, min lära och mitt hopp varit förgäfves.
Farväl!»
Han vände sig om för att skynda därifrån.
Männen sågo på hvarandra och nickade till hvarandra.
Den ene efter den andre slöt sig så tigande till
Gottfrid, väl hundrade och flere män, gubbar och
ynglingar följde den unge prästen, hvilken raskt tog in på
den smala gångvägen till Invalidberget. Om en stund
stannade han.
»I följen mig?»
»Ja, hvart ni än för oss!» skallade det frimodigt
till svar.
Gottfrid drog djupt efter andan.
»Jag tackar er, att ni inte svikit mitt förtroende.
Och nu, hören mig! — Jag har skickat ett bud med
en kort underrättelse om de strejkandes förehafvande
till Bruksbyn, på det man därifrån må sända
gendarmerna och de möjligen anländande dragonerna till
Aldendorffs slott. Men innan budet hinner till
Bruksbyn och gendarmerna kunna skickas till Aldendorff,
kunna de strejkande redan vara där. Den närmaste
vägen till slottet går öfver Invalidberget och Invaliden.
Om vi ta denna väg, hinna vi kanske fram i rättan
tid för att varna baronen eller af hålla de strejkande
från några illgärningar. Äro vi öfver ens om att
marschera till Aldendorff?»
»Ja, vi äro öfverens!»
»Godt. Följen mig då.»
Som en lång, jättelik, svart orm ringlade sig
tåget uppför Invalidberget, än försvinnande i den mörka
skogen^ än skarpt aftecknande sig mot en snöhölj d
sluttning i det klara månljuset. Utan uppehåll tå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
