- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
58

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— II —

skor och gudinnor, hundra gånger mera åtråvärd än förr. Och då han tänkte
på, att allt detta, som nu vuxit sig så djupt in i hans hjärta, nu ägdes av
Nero, greps han av en rent fysisk smärta, som var så förfärlig, att han kände
lust att krossa sitt huvud mot atriums väggar. Han kände, att han skulle bli
vansinnig, om ej hoppet att få hämnas hade hållit honom uppe. Liksom han
nyss icke trodde sig kunna leva, om han ej återfunne Lygia, så tycktes det
honom, som han ej kunde dö utan att få hämnas. Denna tanke tröstade
honom.

— Jag skall bli din Cajus Chærea, upprepade han för sig själv, i det han
tänkte på Nero. Därpå tog han en handfull jord ur en av blomsterkrukorna
kring impluvinm, och svor vid Erebus, Hecate och sin egna husgudar, att han
skulle utkräva en fruktansvärd hämnd.

Detta tröstade honom . Nu hade han åtminstone något att leva för, något
som kunde utfylla hans dagar och nätter. Han avstod från tanken att gå till
Aulus och lät sig i stället bäras till Palatinen. På vägen dit tänkte han, att
om man ej ville släppa in honom, eller om man lät undersöka, om han bure
vapen på sig, vore detta eLt tecken på, att Cæsar bortfört Lygia. Han glömde
emellertid att taga något vapen med sig. Han hade förlorat sin vanliga
sinnesnärvaro, mon i allt, som rörde hämnden, var han ovanligt uppmärksam.
Han skulle först söka få träffa Acte, ty av henne hoppades han få höra
sanningen. Stundtals hoppades han även få träffa Lygia där, och vid denna
tanke bävade han. Acte var den enda, som kunde tala om för honom, var Lygia
befann sig, och henne måste han tala med först Han befallde slavarna att
påskynda stegen och hans tankar kretsade än kring Lygia, än kring
hämnden. Han hade hört, att den egyptiska gudinnan Pachts präster kunde sända
sjukdomar på vem de ville. I österlandet hade han hört, att judarna kunde
med besvärjelser betäcka sin fiendes kropp med bölder. Bland sina slavar
hade han flera judar, och han beslöt, att låta piska dem, tills de förrådde sin
hemlighet. Men med särskild tillfredsställelse tänkte han på det korta romerska
svärdet, som framkallade strömmar av blod. Han var beredd att mörda hela
Rom, och om någon hämndgirig gud lovat honom att utrota alla människor utom
Lygia och honom själv, skulle han glatt sig åt detta löfte.

Framför palatsets portar ryckte han upp sig, och vid anblicken av vakten
tänkte han, att om man skulle göra minsta försök att hindra honom, skulle
detta vara ett tecken på att Lygia kvarhölls på Cæsars befallning. Men den
vakthavande centurionen log vänligt mot honom och sade:

—Var hälsad, ädle tribun. Om du önskar få tillträde till Cæsar, har du
valt en olämplig tid, och jag tror inte du kan träffa honom

— Vad har då bänt? frågade Vinicius.

— Det gudomliga kejserliga barnet insjuknade hastigt i går Cæsar och
Poppæa äro hos henne tillsammans med läkarna, som man låtit sammankalla
från hela staden.

Detta var en viktig händelse. Då denna flicka föddes, blev Nero nästan
tokig av glädje. Redan innan hon var född, hade hon högtidligt anbefallts i
gudarnas skydd. Nero, som gick till ytterligheter i allt, älskade detta barn
gränslöst, även Poppæa höll det kärt, redan av det skälet, att det stärkte
hennes ställning och gjorde hennes inflytande oövervinneligt.

Hela kejsarrikets framtida öden kunde bero på detta barns hälsa och liv,
men Vinicius, som endast var upptagen av sin egen kärlek och sina egna
angelägenheter, skänkte föga uppmärksamhet åt centurionens ord och sade:

— Jag vill bara träffa Acte.

Men även Acte var sysselsatt vid barnets sjukbädd, och Vinicius måste
vänta länge på henne. Slutligen kom hon med trött och blekt ansikte, som
blev ännu blekare rid åsynen av Vinicius.

— Acte, ropade han och grep tag i hennes händer. Var är Lygia?

— Det tänkte jag just fråga dig, svarade hon och såg förebrående på
honom.

Och Vinicius svarade, medan hans ansikte förvreds av smärta och vrede:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free