- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
59

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 59 —

— Hon är borta. Någon har röyat bort henne.

Efter en stund blev han lugnare, närmade sitt ansikte tätt intill Actes och
väste mellan sammanbitna tänder:

— Acte, om ditt liv är dig’ kärt, om du icke vill framkalla en förfärlig
olycka, så säg mig sanningen: har Cæsar rövat bort henne?

— Han var icke utom palatsets portar i går.

— Vid din moders skugga! Vid alla gudar! Finns hon icke i palatset?

— Vid min moders skugga, Marcus, hon finnes ej i palatset och Cæsar
har icke rövat bort henne. Det kejserliga barnet har varit sjukt sedan i går,
och Nero har icke vikit från hennes vagga.

Vinicius drog en suck av befrielse. Det, som tycktes honom det förfärligaste
av allt, hade icke inträffat.

— Är detta sant, sade han och knöt händerna, då har Aulus fört bort henne,
och ve honom då!

— Aulus Plautius var här i morse. Jag talade icke med honom, ty jag var
sysselsatt vid barnets sjukbädd, men han hade frågat Epaphroditus och andra
av tjänarna angående Lygia, och han hälsade, att han skulle komma igen för
att träffa mig.

— Ilan ville endast avleda misstankarna. Om han icke vetat, vad det blivit
av Lygia, hade han väl sökt henne i mitt hus.

Han lämnade några rader till mig å en vaxtavla. Av dessa skall du förstå,
att Aulus visste, att Lygia tagits från honom på Petronius’ begäran, och att
han redan i rnorse var hos dig och fick veta, vad som hänt.

Hon gick in i sitt sovrum och återkom snart med den tavla, som Aulus
lämnat till henne.

Vinicius läste och blev stum, men Acte tycktes läsa hans tankar i hans
dystra ansikte och sade:

— Nej, Marcus, det som skett har Lygia själv önskat.

— Du visste, att hon ville fly?’ utropade Vinicius och for upp.

Hon såg på honom med tårar i ögonen och sade:

— Jag visste, att hon ej Ville bli din älskarinna.

— Och vad har du då varit i hela ditt liv?

— Men jag var ju född slavinna.

Vinicius fortsatte att rasa. Cæsar hade givit honom Lygia, därför behövde
han ej bry sig om, vad hon varit förut. Han skulle nog finna henne, även
om hon höll sig dold under jorden, och sedan skulle hon bli hans älskarinna.
Han skulle låta piska henne, så ofta han hade lust. Och då han blev trött på
henne, skulle han skänka henne till den lägsta av sina slavar. Han skulle
söka efter henne, och då han funnit henne, skulle han trampa på henne och
förödmjuka henne.

Han hetsade upp sig mer och mer, och Acte förstod, att vrede och sorg
kommo honom att utlova mer än han kunde hålla. Hon hade medlidande med
hans lidande, men hans omåttliga raseri uttömde hennes tålamod och slutligen
frågade hon, varför han velat träffa henne.

Vinicius fann icke genast något svar. Han hade kommit, emedan han hade
trott, att han skulle kunna giva honom några upplysningar, men egentligen
hade han velat träffa Cæsar. Lygia hade genom sin flykt motsatt sig Cæsars
vilja, och nu skulle han, Vinicius, bedja honom, att han måtte anställa
efterforskningar i hela riket, och låta genomsöka vartenda hus i hela kejsarriket,
även om man behövde taga alla legionerna till hjälp. Petronius skulle säkert
understödja hans begäran, och förföljandet skulle taga sin början omedelbart.

Men Acte sade:

— Akta dig, att du icke förlorar henne för alltid, om hon anträffas.

Vinicius rynkade pannan.

— Vad menar du?

— Hör på, Marcus. I går promenerade jag med Lygia i slottsträdgårdarna,
och vi mötte Poppæa och det kejserliga barnet, som egyptiskan Lilith bar i
sina armar. I går sjuknade barnet, och Lilith påstår att det blivit förhäxat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free