Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 98
de voro tre vid ingången trädde han, som berättade detta, in och såg
svepningen ligga på stenen, men kroppen var borta.
Dä grepos de av förfäran, ty de trodde, att prästerna hade bortfört Kristus,
och de återvände hem i ännu större bedrövelse än förut. De andra lärjungarna
kommo också dit och uppstämde höga klagorop, på det att himlarnas herre
lättare skulle höra deras bön. De hade väntat, att deras Mästare skulle
förlossa Israel och nu var det tredje dagen, sedan han dog. De förstodo ej,
varför Fadern övergivit sin son, och de ville hellre dö än bära denna tunga
börda.
Minnet av dessa förfärliga stunder, pressade fram två tårar i den gamle
mannens ögon. Man kunde se hur de glittrade i eldskenet, då de runnö ned
i hans grå skägg. Hans kala gamla huvud darrade, cch hans röst stockade sig
i bröstet Vinicius tänkte för sig själv: "Denne man talar sanningen, och den
kommer honom att gråta."
De andra åhörarna voro djupt gripna av hans berättlese. De hade ofta hört
talas om Kristi lidande, och de visste, att på sorgen skulle följa glädje, men då
de hörde detta av aposteln, som hade sett allt med egna ögon, vredo de sina
händer, snyftade och slogo sig för sitt bröst.
Men så småningom lugnade de sig, ty de ville icke gå miste om
fortsättningen. Den gamle mannen slöt ögonen som för att bättre kunna se i sin
själ de avlägsna händelserna och fortsatte:
— Medan de så sutto där i klagan, kom åter Maria från Magdala inrusande
och ropade, att hon sett Mästaren. Hon kunde icke känna igen honom på
grund av det skarpa ljuset och trodde det var en av trädgårdsmästarna, men
han sade: "Maria!" Hon ropade "Rabbi!" och föll till hans fötter, men han
befallde henne att gå till lärjungarna och försvann. Lärjungarna trodde henne
dock ej. Då hon grät av glädje bannade henne några medan andra trodde,
att sorgen hade förvirrat hennes sinnen, ty hon hade också sagt, att hon hade
sett änglar i graven. De skyndade då dit för andra gången men funno graven
tom även nu. På aftonen kom Cleophas från Emaus och sade: ’Sannerligen,
sannerligen, Herren är uppstånden!" De började tvista härom inför stängda
dörrar av fruktan för judarna. Men då stod han plötsligt mitt ibland dem,
fastän de icke hade hört dörren öppnas. Och då de förfärades sade han:
"Frid vare med eder!"
— Och jag såg Honom, som de alla sågo Iionom, och Han var som ljuset
och lycksaligheten i våra hjärtan, ty vi trodde, att Han var uppstånden från de
döda och att haven skulle torka ut och bergen förvandlas till stoft, men Hans
ära varar evinnerligen.
— Och åtta dagar senare stack Thomas Didymus sitt finger i hans sår och
rörde vid Hans sida. Därpå föll han till hans fötter och sade: ’Min Herre
och min Gud!’ Men Han svarade honom; ’Emedan du sett mig, tror du, men
saliga äro de, som icke se och dock tro.’ Och vi hörde dessa ord, och våra
ögon sågo Honom, ty Han var mitt ibland oss.
Vinicius lyssnade, och något sällsamt hände. Han glömde en stund var han
befann sig och började förlora känslan av verklighet och all omdömesförmåga.
Han stod inför två omöjligheter. Han kunde omöjligt tro vad den gamle
mannen sade, och ändå kände han, att man måste vara blind och förneka sitt
eget förstånd för att kunna påstå, att mannen, som sade: "Jag har sett!" stod
och ljög. I hans rörelse och i hans tårar, i hela hans hållning och i alla
detaljerna i den händelse han berättade, låg något, som uteslöt varje misstanke.
Emellanåt trodde Vinicius, att han drömde. Men runt omkring sig såg han
de lyssnande människoskarorna;röken från lyktorna kittlade hans näsa; längre
bort brunno facklorna och där bredvid å stenen stod en gammal man på
gravens brädd med darrande huvud och vittnade: "Jag har sett!"
Och han fortsatte att berätta om allt ända till uppstigandet till himlen.
Ibland gjorde han ett uppehåll, ty han talade mycket utförligt, men man kände,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
