Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 99 —
att även den minsta detalj hade ristat in sig i hans minne som i sten.
Åhörarna grepos av hänförelse. De slogo tillhaka kapusjongerna för att höra
honom bättre och ej gå miste om ett enda av dessa dyrbara ord. Det tycktes
dem, som om någon övermänsklig makt förflyttat dem till Galileen, som om
de tillsammans med lärjungarna vandrade fram genom skogarna och runt
sjöarna. Det föreföll dem, som om begravningsplatsen var förvandlad till
Ti-berias sjö och som Kristus stod på stranden i morgondimman, alldeles som den
gången, då Johannes såg honom från sin båt och ropade: "Se vår Mästare!"
och Petrus störtade sig i vattnet för att desto fortare få omsluta hans knän.
I allas ansikten läste man gränslös hänryckning, glömska av livet, lycka och
omätlig kärlek. Det var tydligt, att många av åhörarna sågo syner under
Petrus’ långa berättelse, och då han började berätta, hur vid stunden för
himmelsfärden molnen bäddade sig under Jesu fötter, insvepte Honom och dolde
Honom för apostlarnas ögon, lyftes alla huvud ofrivilligt mot himlen, och ett
ögonblick av väntan följde, som om alla dessa människor hoppades att få se
Honom, eller som om de väntat, att Han åter skulle stiga ned från de saligas
boningar för att se, hur den gamle aposteln vårdade de lamm, Han anförtrott
åt honom, och välsigna både honom ocb hans hjord.
Och i detta ögonblick existerade för dessa människor varken Rom eller
den rasande Cæsar, varken hedningar eller deras tempel och gudar. Det fanns
endast Kristus, som fyllde land och hav, himmel och jord.
Från de avlägsna husen längs Via Nomentana, började tupparna gala,
tillkännagivande midnattstimmen. I detta ögonblick grep Chilon tag i en flik
av Vinicius’ mantel och viskade:
— Herre, där borta, icke långt från den gamle mannen, ser jag Ursus och
bredvid honom en flicka.
Vinicius for upp, som väckt ur sömnen, såg åt det håll, som greken
utpekade, och fick se Lygia.
XXI.
Blodet rusade häftigt genom den unge ädlingens ådror, då han fick se
Lygia. Han glömde människoskarorna, den gamle mannen, sin egen förvåning
över allt det ofattbara han fått höra och såg endast henne. Äntligen hade han
funnit henne. För första gången i sitt liv kände han, att glädjen kan störta
sig som ett vilddjur på ens bröst och pressa det tillsammans, så att man
knappast kan andas. Han, som förut hade trott, att det varit Fortunas plikt
att uppfylla alla hans önskningar, vågade nu knappast tro sina egna ögon och
sin egen lycka. Hade han ej hyst detta tvivel, skulle hans våldsamma natur
ha förlett honom till något förhastat steg, men nu ville han först övertyga sig
om, att synen ej var en fortsättning av de under, varmed hans hjärna var
full, och att han icke drömde. Men han kunde ej tvivla längre, det var
Lygia han såg, och hon stod endast några steg ifrån honom. Hon stod i
full belysning från bålet, och han kunde se på henne, så mycket han ville.
Hennes hätta hade glidit ned från huvudet, håret var i oordning, läpparna
halvöppna, och ögonen höll hon fästade på aposteln. I hennes ansikte
speglade sig uppmärksamhet och hänförelse. Hon var klädd som en flicka av
folket i en mörk yllemantel, men hon hade aldrig förefallit Vinicius skönare.
Denna grova dräkt, som snarare liknade en slavinnas, framhävde den ädla
formen på hennes underbara huvud. Kärleken brände som eld i hans ådror,
en oändlig kärlek, blandad med en sällsam känsla av längtan, av vördnad,
av tillbedjan och begär. Där hon stod vid den lygiske jättens sida, föreföll
hon honom mindre än förut, nästan som ett barn; han märkte också, att hon
blivit magrare. Hennes hud var genomskinlig, och hon syntes honom som en
blomma eller en dröm. Men så mycket mer längtade han efter att äga denna
rarelse, som var så olik alla de kvinnor han träffat i österlandet och i Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
