Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— I07 —
att han åtminstone skulle höra på honom, tills han talat till slut Di Petronia.
kände till sakernas utveckling från första början, skulle ban ha lättare att tro
på Chilons oskuld än prefekterna.
Men innan han uppsökte Petronius, måste han först taga reda på, vad som
hänt Vinicius. Chilon hade visserligen sett lygiern smyga sig ned till floden
med Crotons lik, men eljest visste han i»genting. Vinicius kunde vara död, men
också endast sårad eller fången. Nu först kom Chilon att tänka på, att de
kristna säkerligen icke skulle våga döda en så förnäm man, en ädling och hög
militär, ty ett sådant handlingssätt skulle kunna framkalla «n allmän
förföljelse. Det var mera sannolikt, att de kvarhöllo honom med vild för att under
tiden söka reda på ett annat gömställe åt Lygia.
Denna tanke fyllde Chilon med hopp.
Om den där lygiske draken icke vid första anfallet slitit honom i stycken, d>
lever han, och om han lever, kommer han själv att intyga, att jag icke förrått
honom. Och då hotas jag ej längre av någonting, utan — o, Hermes, du kan
åter räkna på mina två kor! — då öppnar sig till och med ett nytt fält för
mig. Jag kan underrätta någon av de frigivna, var de kunna söka efter sic
herre, och sedan blir det hans sak, om han vill gå till prefekten eller inte,
bara jag slipper att göra det. Jag kan också gå till Petronius, och får helt
säkert räkna på en belöning. Förut sökte jag efter Lygia, nu skall jag söka
efter Vinicius och sedan åter efter Lygia. Men allra först måste jag veta, om
han lever eller är död . . .
Nu slog tanken Chilon, att han till natten kunde gå till Demas, mjölnaren,
och fråga efter Ursus. Men denna tanke övergav han genast. Han ville helst
slippa att ha att göra med Ursus. Han antog med rätta, att om Ursus icke
dödat Glaukos, hade han säkerligen bekänt sitt förehavande för någon av den
kristna församlingens äldste, och denne hade varnat honom och sagt, att det
var en osnygg historia, som någon förrädare velat förleda honom till. För övrigt
kände Chilon vid blotta tanken på Ursus rysningar över hela kroppen. Han
beslöt i stället att skicka Euricius till det hus, där Lygia bodde, för att hämta
upplysningar. Emellertid kände han sig i behov av mat, bad och vila. Den
genomvakade natten, den långa vandringen till Ostrianum och flykten hemåt
hade alldeles uttömt hans krafter.
Blott en sak tröstade honom, nämligen att han i sin gördel kände de båda
penningpungar, som han erhållit av Vinicius . Med hänsyn både till denna
lyckliga omständighet och de sinnesrörelser han genomgått beslöt han att äta mer
och dricka bättre vin än vanligt.
Och då äntligen vinstugorna öppnades, åt och drack han så mycket, att han
glömde badet. Han önskade sova framför allt annat, och med vacklande steg
begav han sig till sin bostad i Subura, där den slavinna väntade honom, som
han köpt för Vinicius’ pengar.
Han steg in i sin mörka sängkammare, som såg ut som en rävlya, kastade
sig på bädden och insomnade genast.
Först fram emot aftonen väcktes han av slavinnan, som anmälde, att någon
önskade få tala med honom i ett viktigt ärende.
Chilon var genast klarvaken, kastade manteln med kapusjongen om sig och
tittade försiktigt ut.
Han blev stel av fasa. Utanför dörren till sängkammaren fick han syn på
Ursus’ jättelika gestalt.
Han kände, hur hans huvud och fötter blevo iskalla vid denna syn. Hjärtat
upphörde att slå och det gick kalla kårar längs ryggen på honom. En lång
stund kunde han inte få fram ett ljud, men slutligen stönade han med
skall-rande tänder:
— Syra!... Det måste vara ett misstag... jag känner inte... den gode
mannen!
— Jag sade honom, att du var hemma och sov, herre, svarade flickan, men
han bad mig väcka dig.
— O, gudar, jag skall låta. . .!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
