Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 109 —
Då Lygia hörde hans röst, darrade kopparskålen i hennes händer. Hon såg
på honom med sina sorgsna ögon och viskade sakta:
— Frid vare med dig!
Hon stod där med utsträckta händer och ansiktet lysande av medlidande.
Han såg på henne, som ville han fylla sina ögon med hennes bild, så att
den för alltid skulle fästa sig i hans inre, även om han slöt sina ögon för
alltid Han såg på hennes ansikte, som hade blivit blekare och genomskinligare
än förr, på hennes mörka hårflätor, och på hennes torftiga dräkt; han såg
så ihärdigt på henne, att hennes snövita panna betäcktes av en svag
rodnad under hans blick. Hans första tanke var, att han alltjämt älskade
henne, och sedan tänkte han på, att hennes blekhet och fattigdom voro hans
verk, och att det var han, som jagat henne bort från ett hem, där man
älskade henne, och där hon var omgiven av överflöd och bekvämlighet och
tvingat henne att bo i detta eländiga hus och kläda sig i denna torftiga
mantel av mörkt ylletyg.
Han ville ju kläda henne i de dyrbaraste guldtyger och smycka henne med
världens alla juveler, och han greps av förvåning, ångest och en sådan ånger,
att han skulle fallit till hennes fötter, om han kunnat röra sig.
— Lygia, sade han, du ville icke, att man dödade mig!
Hon svarade med mild röst:
— Må Gud återgiva dig hälsan.
För Vinicius, som tänkte på allt ont han tillfogat henne, voro dessa ord
verklig balsam. Han glömde i detta ögonblick, att det var den kristna tron,
som talade från hennes läppar; han kände endast, att det var den kvinna, han
älskade, som talade så, och att det i hennes svar låg en personlig ömhet och
eu övermänsklig godhet, som rörde honom ända in i själen.
Rörelsen gjorde honom svag. Det föreföll honom, som om han sjönk ned i
en avgrund, men samtidigt kände han, att han var lycklig. I detta ögonblick
tyckte han, att en gudomlighet stod bredvid honom.
Glaukos hade emellertid slutat att tvätta såret i huvudet och beströk det nu
med en helande salva. Ursus tog skålen ur Lygias hand, och hon tog en
bägare med vatten och vin från bordet och förde den till den sjukes läppar.
Vinicius drack begärligt, och kände genast lindring. Sedan förbandet var i
ordning, kände han inga smärtor längre. Medvetandet återkom fullständigt.
— Giv mig mer att dricka, sade han.
Lygia gick in i rummet bredvid för att fylla bägaren på nytt, men Crispus,
som under tiden växlat några ord med Glaukos, trädde fram till sängen och
sade:
— Gud har icke tillåtit dig att föröva en ond gärning. Han har bevarat
ditt liv, på det att du må bättra dig. Han, i vars ögon människan endast är
stoft, har givit dig värnlös i våra händer, men Kristus, som vi tro på, befaller
oss att även älska våra fiender . Därför ha vi förbundit dina sår och skola,
som Lygia sade, bedja till Gud, att han gör dig frisk, men vi kunna ej stanna
längre hos dig och vårda dig. Stanna du alltså här i frid och överväg, om
det är rätt av dig att fortsätta dina förföljelser mot Lygia, som du redan
berövat hem och beskyddare och mot oss, som lönat ont med gott.
— Vill ni övergiva mig? frågade Vinicius.
— Vi vilja lämna detta hus, där stadsprefektens gendarmer kunna nå oss.
Din kamrat blev dödad, och du, som är en mäktig man, ligger här sårad. Vi
ha icke förbrutit något, men lagens arm skulle ändå nå oss.
— Ni behöva ej frukta för förföljelser, jag skall skydda er, sade Vinicius.
Crispus ville icke säga honom, att han icke blott fruktade stadsprekten och
vakten utan även, att han icke hyste något förtroende för honom själv, och
att de ville skydda Lygia mot hans förföljelser.
— Herre, sade han, Din högra hand är frisk. Här är en vaxtavla och en
griffel. Skriv till dina tjänare, att de komma hit i kväll med en bärstol och
föra dig till ditt hem, där du får det bekvämare än här i vårt fattiga hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
