- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
121

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 121 -

Vinicius frågade:

— Var är Lygia?

— Hon gick nyss. Jag skall nu göra i ordning din frukost, herre. Lygia
har vakat hela natten hos dig.

— Varför avlöste du ej henne?

— Hon ville ha det så, och det är min sak att lyda.

Och han tillade med en dyster glans i sina ögon:

— Om jag icke lytt henne, herre, skulle du vara död nu.

— Är du ledsen över, att du icke dödade mig?

— Nej, herre, Kristus förbjuder oss att döda.

— Och Atacinus och Croton?

— Jag kunde ej hjälpa det, mumlade Ursus.

Han betraktade urskuldande sina händer, som tydligen förblivit hedniska,
fastän hans själ mottagit dopet.

Så satte han en kruka på elden, kröp sedan ihop framför härden, i det
han tankfullt betraktade flammorna.

— Det är ditt eget fel, herre, sade han slutligen. Varför lyfte du din
hand mot henne, en kungadotter?

I första ögonblicket erfor Vinicius en känsla av sårad stolthet över att en
simpel man vågade tilltala honom så förtroligt och till och med göra honom
förebråelser. Men då han var svag och dessutom icke hade sina slavar till
hands, lade han band på sig, i synnerhet som han var nyfiken att få veta mer
om Lygias liv.

Och han började fråga honom om det krig, som lygierna fört mot Vannius
och sueverna. Ursus svarade villigt på hans frågor, men han hade icke
mycket mer att berätta utöver det, som Vinicius redan hört av Aulus
Plautius. Ursus hade ej deltagit i någon strid, ty han hade följt med gisslan till
Atelius Histers läger. Han visste endast, att lygierna besegrat både sueverna
och jazygerna, men att deras konung och härförare fallit för fiendens pilar.
Kort därefter hade de fått höra, att semnonerna hade satt eld på skogarna
vid deras gränser, och så återvände de i sporrsträck för att hämnas denna
oförrätt. Gisslan kvarstannade emellertid hos Atelius, som i början befallde,
att de skulle bevisas kungliga ärebetygelser. Så dog Lygias moder. Den
romerske fältherren visste icke, vad han skulle taga sig till med barnet. Ursus
ville återvända till sitt land med Lygia, men vägarna voro osäkra för vilda
djur. Då de därför fingo höra, att en lygisk beskickning befann sig hos
Pomponius för att erbjuda honom sin hjälp mot marcomannerna, skickade
Hister dem till Pomponius. Men här fingo de höra, att någon beskickning
icke varit där alls, och så stannade de i lägret, varifrån Pomponius tog
dem med sig till Rom, och efter sitt triumftåg överlämnade han kungabarnet
åt Pomponia Græcina.

Fastän Vinicius redan kände till det mesta av berättelsen, hörde han ändå
på med välbehag, ty det smickrade hans oerhörda andryghet, att höra ett
ögonvittne bekräfta Lygias kungliga börd. Som kungadotter kunde hon
intaga en plats vid Qesars hov bredvid döttrarna från Roms förnämsta familjer,
i synnerhet som det folk, vilket hennes fader härskat över, aldrig uppträtt
fientligt mot Rom.

Vinicius frågade så Ursus om lygierna, och denne svarade:

— Vi leva i skogarna, men vi ha så mycket jord, att ingen vet, var
steppen upphör, och människor finns det utan tal. På steppen finns det också
städer, vars hus äro byggda av trä, och där det råder stort välstånd, ty allt
vad semnonerna, marcomannerna, quaderna och vandalerna röva i andra
länder, det taga vi ifrån dem. Men de våga icke anfalla oss; endst då vinden
blåser från deras håll, sätta de eld på våra skogar. Vi frukta varken dem
eller den romerske kejsaren.

— Gudarna ha givit romarna herraväldet över hela världen, sade Vinicius
i sträng ton.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free