Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Era gudar äro onda andar, svarade Ursus, och där det ej finné ni*ra
romare, finns det ej heller något romerskt herravälde.
Han rörde om i elden och fortsatte liksom för sig själv:
— Då Cæsar tog Callina till sitt hov, och jag fruktade, att något ont skulle
hända henne, tänkte jag genast begiva mig till de stora skogarna och anropa
lygierna om hjälp att rädda kungadottern. Och lygierna skulle gärna ha
brutit upp från Donau, ty de äro goda människor, fastän de äro hedniska. Och
jag skulle ha bringat dem det glada budskapet. Men även om det kommer
att gå så, att Callina får återvända till Pomponia Græcina, skall jag en gång
be om tillåtelse att få gå till lygierna, ty Kristus föddes långt ifrån dem, och
de ha icke ens hört talas om honom. Han visste nog bättre än jag, i vilket
land han borde födas, men om han låtit sig födas i våra skogar, skulle vi
sannerligen aldrig ha pinat honom till döds. Vi skulle ha vårdat det lilla
barnet och sörjt för, att det aldrig behövt lida brist på villebråd, svamp,
bäver-skinn eller bärnsten. Och vi skulle ha givit honom det byte vi rövat från
sueverna och marcomannerna, så att han alltid skulle vara omgiven av
överflöd och bekvämlighet.
Vid dessa ord satte han en kruka på elden, som innehöll Vinicius’ föda.
Han var tyst en stund. Hans tankar irrade tydligen omkring i de lygiska
skogarna. Slutligen började drycken att koka, och Ursus hällde den i en
fat skål och ställde den ifrån sig för att svalna. Och han sade:
— Glaukos anser det rådligast, att du även håller din friska arm så mycket
som möjligt i stillhet. Därför befallde Callina mig att mata dig.
Lygia hade befallt! Då var det omöjligt att komma med någon invändning!
Ursus satte sig vid Vinicius’ bädd, och förde skålen till hans läppar. Han
gjorde det så försiktigt och med ett så vänligt leende i sina blå ögon, att
Vinicius icke kunde fatta, att det var samme jätte, som i går slagit ihjäl Croton
och sedan som en stormvind kastat sig över honom själv, och som skulle ha
slitit honom i stycken, om icke Lygias barmhärtighet hade räddat honom. Och
för första gången i sitt liv började den unge patriciern fundera över, vad
som väl kunde röra sig i hjärtat på en sådan tjänare och barbar.
Men Ursus visade sig vara en lika tafatt som omsorgsfull sjukskötare. Den
lilla skålen försvann i hans herkuliska nävar, så att det icke blev någon plats
för Vinicius’ läppar. Efter några misslyckade försök sade jätten djupt
bedrövad:
— Ack, det vore lättare att gripa en bisonoxe vid hornen.
Vinicius var road av lygierns förvirring, men den omsorg, med vilken han
skötte sin syssla, intresserade honom också. På cirkus hade han ofta sett de
fruktansvärda uroxarna från stepperna i norr, vilka endast de djärvaste
kämpar vågade sig på, och som i storlek och styrka endast överträffades av
elefanten.
— Har du någon gång försökt att gripa sådana djur vid hornen? frågade
han förvånad.
— Så länge jag icke fyllt tjugo år, rar jag rädd, men sedan gjorde jag
det ofta.
Så gjorde han åter ett försök att mata den sjuke, men betedde sig ännu
tafattare än förr.
— Jag får nog be Miriam eller Nazarius göra det, sade han slutligen.
Men då stack Lygia in sitt bleka ansikte mellan förhänget.
— Jag skall hjälpa dig, sade hon.
Och hon trädde ut ur sovrummet, där hon tydligen gjorde sig i ordning
för att gå till vila, ty hon var endast klädd i en tätt åtslutande tunika, och
hennes hår var upplöst. Vinicius, vars hjärta började slå häftigare vid
anblicken av henne, förebrådde henne, att hon äntiu icke gått till vila. Men
hon svarade glatt:
— Det skulle jag just göra, men först måste jag hjälpa Ursus.
Hon tog skålen, satte sig på sängkanten och började mata Vinicius. Han
kände sig på samma gång lycklig och förödmjukad. Då hon lutade sig ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
