Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 125 —
lidande med honom och hans lidanden. Den vördnad, med vilken han talade
till henne, rörde henne. Hon kände, att denne fruktade man älskade och
avgudade henne utan gräns, och att han nu tillhörde henne med kropp och
själ, som en slav. Och medvetandet om hans tillgivenhet och hennes egen
makt fyllde henne med lycka. Han var åter för henne den Vinicius, som,
vacker och härlig som en hednisk gud, i fosterföräldrarnas hus talat med
henne om kärlek och väckt hennes ännu barnsliga hjärta ur sömnen;
densamme vars kyssar hon ännu kände på sina läppar och från vilkens
lidelsefulla omfamning Ursus räddade henne på Neros fest. Men nu, då han låg
där, med smärta och hänförelse i sitt örnansikte, med den bleka pannan och
ett bedjande uttryck i ögonen, full av vördnad och ödmjukhet, syntes han
henne sådan, som hon ville han skulle vara, och därför var han henne kärare
än någonsin.
Och plötsligt slog det henne, att den stund måste komma, då hans kärlek
även skulle gripa henne och rycka henne med sig som en stormvind. Och
hon kände detsamma, som Vinicius nyss känt, att hon stod vid randen av
en avgrund. Var det för detta hon lämnat sitt föräldrahus? Var det för
detta hon sökt sin räddning genom flykt? Vem var väl denne Vinicius? En
patricier, en soldat och en av Neros hovmän. Hade han icke deltagit i
Cæsars utsvävningar och gått med de andra till de hedniska templen för att
offra åt de skamlösa gudar, vilka han kanske icke trodde på, men ändå
officiellt dyrkade. Henne hade han förföljt endast i avsikten att göra henne
till sin slav och sin älskarinna. Nu föreföll han henne visserligen förändrad,
men endast för en stund sedan hade han sagt henne, att om hon tänkte
mer på Kristus än på honom, skulle han börja hata honom. Det tycktes
Lygia, som om blotta tanken på en annan kärlek än kärleken till Kristus,
skulle vara ett brott mot Honom och Hans lära. Då hon därför märkte, att
andra känslor och begär började röra sig på djupet av hennes själ, greps
hon av ångest för framtiden och för sitt eget hjärta.
I detta tillstånd av inre upplösning fann henne Glaukos, som kom för att
förbinda den sjuke och se efter, hur han befann sig. Vrede och förargelse
avspeglade sig genast i Vinicius ansikte. Han var förargad över, att man
avbröt hans samtal med Lygia, och när Glaukos ställde frågor till honom,
svarade han nästan föraktfullt. Visserligen lugnade han sig snart, men om
Lygia närt ett svagt hopp om att vad han hört i Ostrianum skulle ha gjort
något intryck på hans hårda natur, så måste hon uppge det hoppet nu.
Endast gentemot henne hade han förändrat sig, för övrigt var hans hjärta
lika obevekligt och egoistiskt, det var fortfarande samma äkta romerska
varghjärta, ur stånd att fatta ej endast den milda, kristna läran, utan även att
känna tacksamhet.
Hon avlägsnade sig full av sorg och oro. Förut hade hon i siria böner
framburit till Kristus ett lugnt hjärta, rent som en tår. Nu var detta lugn
stört.. En giftig mask hade smugit sig in i blomman och börjat sitt
förstörelseverk.
Trots de två genomvakade nätterna bragte sömnen henne ingen ro. Hon
drömde, att Nero, omgiven av hovmän, bacchanter, corybanter och
gladiatorer, i rasande fart körde in mitt ibland de kristna skarorna i Ostrianum
med sitt blomstersmyckade fyrspann och att Vinicius fångade henne i sina
armar, lyfte henne upp i vagnen, tryckte henne till sitt bröst och viskade:
"Kom med oss!"
XXVII.
Från denna stund visade sig Lygia allt mera sällan i det gemensamma
rummet, och ännu mera sällan trädde hon fram till Vinicius’ bädd. Hon såg,
att denne ständigt följde henne med en bedjande blick; att han väntade på ett
ord från henne som på en stor nåd; att han led och icke vågade beklaga sig
av fruktan för att såra henne, och att hon ensam betydde hälsa och glädje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
