Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 124
Lygia tänkte en stund, så sade hon:
— Jag kan ej utsätta mina närmaste för fara. Cæsar älskar ej Plautius’
familj. Om jag återvände, skulle Cæsar snart få veta det genom sina slavar.
Då skulle han straffa Aulus eller åtminstone än en gång taga mig ifrån
dem.
— Ja; sade Vinicius och rynkade pannan, det är möjligt. ITan skulle göra
det om icke för annat, så för att visa( att hans vilja är den härskande. Han
har emellertid glömt dig, eller också bryr han sig icke om att erinra sig dig’
i tron att det icke är ban, som lidit någon förlust, utan jag. Men om han
åter tog dig från Pomponia, skulle han kanske skänka dig åt mig, och dà
kunde jag föra dig tillbaka till henne.
Men hon frågade sorgset:
— Vinicius, skulle du åter vilja veta mig på Palatinen?
Och han bet samman sina tänder och svarade:
— Nej, du har rätt! Jag har talat som en dåre.
Det tycktes honom, som om en bottenlös avgrund öppnat sig framför hans
fötter. Han var en patricier, en militärtribun, en mäktig och inflytelserik
man, men över allting annat i den värld han tillhörde, stod en rasande
tyrann, vars nycker ingen kunde ana på förhand. Att icke bry sig om honom,
att icke frukta honom var möjligt endast för de kristna, för vilka
skilsmässorna i denna världen, lidanden och död icke hade något att betyda. Alla
andra darrade för honom. Han kunde ej återföra Lygia til! sina
fosterföräldrar, av fruktan för att odjuret kunde erinra sig henne och urladda sin
vrede på henne. Och om han nu gifte sig med henne, skulle han av samma
skäl bringa olycka över Aulus, henne och sig själv. Ett enda ögonblick
av-dåligt lynne var nog för att störta dem alla i fördärvet. För första gången
i sitt liv kände Vinicius, att världen måste helt omgestaltas, i annat fall skulle
livet bli helt omöjligt. Och han insåg också, att i sådana tider endast de
kristna kunde vara lyckliga.
Och han greps av ångest, ty han såg ju tydligt, att det var han sjäv, som
bringat dessa olyckor över Lygia och honom, och han såg också, att det
knappast fanns någon räddning ur dessa
Under inflytande av denna ånger började han åter tala:
— Vet du, att du är lyckligare än jag? I denna fattigdom, i detta enda
rum, bland dessa enkla människor har du ändå din Kristus, men jag har
endast dig, och då du togs ifrån mig, var jag som en eländig, som varken har
tak över huvudet eller bröd att äta. Du är mig dyrbarare än något annat pà
jorden, och jag sökte efter dig, ty jag kunde ej leva utan dig. Om jag ick-j
hade haft hoppet att återse dig, skulle jag kastat mig på mitt svärd. Men
jag var rädd för döden, ty då skulle jag ju ej få se dig mera. Kommer du
ännu ihåg våra samtal i Aulus’ hus? En gång ritade du en fisk i sanden, och
jag förstod icke, vad det betydde. Minns du, när vi lekte boll? Redan då
älskade jag dig mer än mitt liv, cch du började också ana, att jag älskade
dig. . . Aulus kom och hotade oss ined Libitina och störde oss i vårt
samtal. Vid avskedet sade Pomponia till Petronius, att Gud var allsmäktig och
barmhärtig, men vi visste ej, att eder Gud var Kristus. Måtte han återföra
dig till mig, och jag skall älska honom, fastän han synes mig vara en Gud
för slavar, främlingar och eländiga. Du sitter vid min sida och tänker endast
på honom. Tänk på mig i stället, ty eljest börjar jag hata honom. Endast
du är en gudomlighet för mig. Välsignad vare din fader och din moder,
välsignad den jord, som sett dig födas. Jag skulle vilja falla på knä inför dig
och bedja till dig och bringa dig offer, du trefalt gudomliga! Du vet ej, du kan
ej förstå, hur mycket jag älskar dig!
Vid dessa ord lade han handen på sin bleka panna och slöt ögonen. Hans
natur kände inga gränser, varken i vrede eller i kärlek. Han talade som en,
som förlorat herraväldet över sig, men han talade uppriktigt och ur djupet
av sitt hjärta. Hans ord föreföllo Lygia hädiska, men likväl klappade hennes
hjärta så våldsamt, som om det ville spränga hennes tunika. Hon kände med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
