Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 137 —
Lygia förstod, vad sådana segrar över sig själv kostade honom. Men ju
oftare han vann sådana segrar, desto kärare blev han henne. Vad Nazarius
beträffade var hans förtjänst mindre än hon föreställde sig. Vinicius kunde
bli ond på honom, men icke svartsjuk. Miriams son var i hans ögon ringare
än en hund och dessutom var han ju ännu ett barn, och om han älskade
Lygia gjorde han det helt omedvetet och underdånigt. Den unge tribunen
måste även utkämpa en svår kamp med sig själv för att finna sig i den
vördnad, varmed dessa människor omgåvo Kristi namn och lära. En
sällsam förändring försiggick med Vinicius beträffande denna lära. Det var
visserligen den tro Lygia omfattade, och därför var han beredd att erkänna
den. Ju mer han tillfrisknade, och ju mer alla de begrepp klarnade, som
strömmat in i hans hjärna sedan den där aftonen i Ostrianum, desto mer
förvånades han över den övernaturliga kraften hos denna religion, som ägde
förmågan att helt omvandla människans själ. Han insåg, att denna lära
innebar något nytt, och han kände, att om den en gång kunde omspänna hela
världen och inplanta sin kärlek och barmhärtighet i hela mänskligheten, skulle
en ny tidsålder uppstå, lik den, då icke Jupiter utan Saturnus regerade
världen. Han vågade ej heller betvivla Kristi övernaturliga födelse, hans upp
ståndelse eller de övriga undren. De ögonvittnen, som berättat om dem,
avskydde lögnen alltför mycket för att han skulle kunna tro, att dessa
händelser voro uppdiktade. Den romerska skepticismen tillät sig visserligen
att tvivla på gudarna, men den trodde på underverk. Vinicius stod inför en
sällsam gåta, som han icke förmådde lösa. Hela denna lära stod i en
avgjord motsats till den bestående världsordningen, och den var omöjlig att
genomföra i praktiken. Han medgav kanske, att människorna i Rom och i
hela världen voro dåliga, men den bestående ordningen var god. Den
romerska freden och den romerska överhögheten voro ju i för sig något gott,
och klassindelningen bland människorna var rättvis och förnuftig. Men den
kristna läran måste enligt Vinicius’ åsikt omstörta all ordning, avskaffa all
regering och utplåna all klasskillnad. Vad skulle det då bli av Roms
övervälde? Skulle väl romarna upphöra att regera världen, eller skulle de
erkänna alla de besegrade nationerna som sina jämlikar? Vinicius kunde ej
fatta detta. Dessutom stod denna lära i avgjord motsats till hans
föreställningar, hans vanor, hans karaktär och hela hans levnadssätt. Han kunde
icke tänka sig, att han skulle kunna leva, om han antoge denna lära. Han
fruktade och beundrade den, men det var otänkbart för honom att ansluta
sig till den. Han insåg slutligen, att det endast var denna lära, som skilde
honom från Lygia, och då han tänkte därpå, hatade han den av hela sitt
hjärta.
Men han var likväl medveten om, att det just var denna lära, som gav
Lygia hennes säregna skönhet, som fyllde hans hjärta med högaktning och
tillbedjan cch som gjorde henne till det dyrbaraste i världen för honom.
Och vid denna tanke ville han åter älska Kristus. Han insåg klart, att han
antingen måste älska eller hata honom, men att han icke kunde förbli
likgiltig gentemot honom. Och han böjde sitt huvud och hyllade tigande denna
ofattbara Gud, endast därför, att han var Lygias Gud.
Lygia såg vad som försiggick i hans inre, hur han kämpade mot sin
natur, som förkastade denna lära, och fastän detta å ena sidan sårade henne,
kände hon å andra sidan tacksamhet för denna stumma hyllning, som han
ägnade Kristus. Hon tänkte på Pomponia och Aulus. För Pomponia hade
tanken på, att hon ej skulle återfinna Aulus på andra sidan graven, varit
en källa till oupphörlig sorg och ständiga tårar. Denna sorg förstod Lygia
bättre nu. Även hon hade nu träffat en varelse, som hon älskade, och de
hotades också av evig skilsmässa. Ibland tröstade hon sig med, att hans
hjärta skulle öppna sig för sanningen, men hon förstod snart, att detta var
en omöjlighet. Vinicius kristen! Om den allvarlige, lugne Aulus icke kunde
bli en kristen under den fullkomliga Pomponias inflytande, hur skulle då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
